| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKRÅL skrå4l, n.; best. -et; pl. =.
1) handlingen att skråla (se SKRÅLA, v.1 1), skrålande; skrik l. rop (som skrålas fram); skrålande sång; skrän; förr äv. (utan framträdande tanke på missljud): högljutt rop l. skrik l. (fest)-sorl l. larm; äv. oeg. l. bildl. Haffuer .. (djävulen) icke förwandlat .. thens Christeliga församlingennes liuffliga röst, vthi et baalitesktt skråål (dvs. ett som kunde anstå baalsdyrkare), igenom sina andeliga Tempeltiänare? PJGothus Helg. C 3 a (1593). Dok kan Jagh ey besinna / Huem trätan gynte (dvs. började) först om Lagh, ok Giftermåhl / Men innan kort upphoffs et lönlig-sårland skråhl. / Ok Themis swoor at Hoon för Jupiter skull klaga. Lucidor (SVS) 282 (1673). Som man begynte märka, / Värkö öhl så kunde värka, / Dracks med inte lijte skråål / Verdens och verdinnans skåål. Rosenfeldt Vitt. 243 (c. 1700). Passagerare, likasom båtsmän, / Hedra med visors rusiga skrål frånvarande flickor. Adlerbeth HorSat. 21 (1814). Casca. .. Man bjöd .. (Cæsar) en krona (o. när han två gånger vägrade ta emot den, hurrade folket). .. Cassius. De hurrade tre gånger; hwad war då det sista skrålet för? Casca. Åh, för detsamma. Hagberg Shaksp. 12: 15 (1851). Ett skrål af vilda förbannelser (hörs) ur hesa bränvinsstrupar. NordRevy 1895, s. 497. Passa på, att pojkar med sångröst icke fördärva den med skrän och skrål under målbrottet. SvScoutförbBibl. 28: 207 (1939). — jfr BARN-, NATT-, TORDÖNS-SKRÅL. — särsk. (numera föga br.): högljutt prat l. skränande tal o. d. Hur mången i förundran ställes, / Utaf din (dvs. en flickas) skönhets myckna prål, / Den likwäl strax til jorden fälles, / Utaf din tungas dumma skrål. Nordenflycht QT 1745, s. 168. Operakällarens gamla björkbord blefvo politiska tribuner, ångorna af reformpunsch fostrade der mången politikus, som sedan fört mycket skrål. Strindberg RödaR 126 (1879).
2) (†) högljudd gråt l. jämmer; skrik l. tjut av sorg l. rädsla l. obehag o. d.; jfr SKRÅLA, v.1 2. (Skeppen) bleffve genom svår stårm dreffnne i strandenn .. ther man då motte hööre enn jämmerlig klagan, roop och skrååll, och kunne dågh ingen hielpe thenn annenn. HH 20: 186 (c. 1585). (I krig) falla the vthan åthskillnat bådhe här och ther, medh gräsligit .. ijlande, och skråål. Schroderus Comenius 714 (1639). (Vid ekonomiska mellanhavanden med ett stärbhus måste man ofta) betungas af Änckiors och omyndiga Barns Gråt och Skråhl. Rålamb 13: 108 (1690). (Sv.) Hwad är det för skrål? (lat.) quænam ista comploratio. Lindfors (1824). — jfr BARN-SKRÅL.
3) om ljud som icke frambringas med människoröst: oväsen o. d.; numera bl. (mera tillf.) i (för nutida språkkänsla) mer l. mindre klart bildl. anv. av 1; jfr SKRÅLA, v.1 3. Nu skal med alfwar, det åt Ryssens läger gälla, / Och tyks mig redan där så många stykken smälla, / För dem iag fasa bär, min sång-Gudinna tål, / Ei sådan häftig eld, ei sådant hisligt skrål. Brenner Dikt. 1: 31 (1700, 1713). Då .. (rumskamraten som vaknat) såg mörker råda omkring sig och icke hörde något annat ljud än skrålet af den gamle öfverstens djupa andetag .. vände (han) sig om på sitt andra öra .. och insomnade åter. Runeberg 4: 281 (1836). — särsk.
a) högljudd l. larmande (o. disharmonisk) musik l. högljudda osv. toner; jfr SKRÅLA, v.1 3 a. Kungen .. / .. håller sin påska dagh / .. medh trummers och basuners skrål. JMessenius (1629) i HB 1: 167. Collan Kalev. 2: 130 (1868).
b) i fråga om djur: (grovt l. strävt l. illaljudande) skrik l. tjut l. skrikande läte o. d.; äv. bildl.; jfr SKRÅLA, v.1 3 b. Gräsänner, hwilka hos .. (latinska författare) nämnas qverqvedulæ; rättare så kallada af rösten, och skrålen som the föra ..; än af (osv.). Broman Glys. 3: 498 (c. 1740). (I hedningarnas förgård i Jerusalems tempel funnos offerdjur av olika slag) Med hwad andakt kunde .. (hedningarna som där hade rätt att tillbedja Gud) förrätta sin Gudstienst under skrålet af så många tusende större och smärre kreatur? Bælter JesuH 5: 733 (1759). I nattens ugglor, som .. utgjuten ert sträfva skrål, då edra ögon såras af den uppgående dagen (dvs. den fortskridande upplysningen); förtären er i stoftet med en frugtlös harm; sanningens sol skal fortsätta sitt lopp. Kellgren (SVS) 4: 71 (1779). Runeberg 3: 278 (1837; om måsskrik).
Ssgr, se skråla, v.1 ssgr.
Spalt S 5121 band 26, 1973