Publicerad 1973   Lämna synpunkter
SKRÄLA skrä3la2, v. -er, -de, -t. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. skräla, gräla med hög röst, tala på otrevligt vis m. m.; jfr nor. dial. skræla, gråta högt, skrika ynkligt, särsk. om get; sannol. till den stam som föreligger i SKRÅLA, v.1 — Jfr SKRÄL, sbst.2]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ge ifrån sig ett ljudligt l. skärande, mer l. mindre omelodiskt läte l. serie av sådana läten, skrika, skråla, böla; äv. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. AOxenstierna Bref 4: 365 (1647). En del .. uppfostrade sångfoglar förhålla sig till sina slägtingar som njuta sin frihet såsom en Jenny Lind eller en Kristina Nilsson till en skrälande bondpiga. Samtiden 1871, s. 286. (Den nyköpta kon) såg sej oroligt omkring och satte sen i med ett långt skrälande. Browallius ParDagg 339 (1957).
Avledn.: SKRÄLUG, se skräl, sbst.2 avledn.

 

Spalt S 5167 band 26, 1973

Webbansvarig