| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKUMMA skum3a2, v.2 -ade; o. SKUMMAS skum3as2, v. dep.2 -ades. vbalsbst. -ANDE, SKUMNING (se SKUMNING, sbst.2).
1) (i sht i vissa trakter) intr. o. ss. dep., om tid(speriod), särsk. dag l. kväll: bli skum (se SKUM, adj. 1), skymma; äv. opers.; förr äv. tr.: göra skum, skymma; jfr SKUMNA 1. Det börjar skumma. Serenius (1741). Skuma, Skyma .. (dvs.) göra mörk, ställa i liuset. Schultze Ordb. 4422 (c. 1755). Nu börjas köld och snöglopps-yra / Och nordanstormars hemska ve, / Då dagen skummar klockan fyra, / Och ögat mera ej kan se. CFDahlgren 2: 106 (1839). Skummande kvällar och strålande stjärnor. Den första frostens sylvassa andedrag. GbgP 1956, nr 263, s. 19. Salje DessBröd. 151 (1964; opers., ss. dep.).
2) (numera föga br.) opers., i uttr. det skummar för ögonen l. ngns öga, det blir skumt (se SKUM, adj. 2) för ngns ögon l. öga. Det skummar för mit öga. Santesson Meissner Colm. 16 (1801; klandrat i JournSvL 1801, s. 251). Det skummar för ögonen. Weste FörslSAOB (c. 1815).
SKUMMA PÅ10 4 (Anm. I denna förb. uppbär ofta verbet huvudbetoningen; jfr på III 2 e). opers.: skymma på. Andersson Verldsoms. 2: 187 (1854).
Spalt S 5348 band 27, 1974