| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKUMSEL skum4sel, n.; best. -slet; pl. =; l. SKUMSLE skum3sle2, n.; best. -et; pl. -en.
(i sht i vitter stil) skymning, halvmörker (jfr SKUM, sbst.2, SKUMNING, sbst.2, SKUMRASK 1, SKUMRING); ofta övergående i konkret anv.: skum (se SKUM, adj. 1) l. undanskymd plats l. vrå, skumt l. undanskymt gömsle. Jag satte mig ned (på bänken i parken). Jag tog hennes hand. / Hon tryckte igen — med en suck ibland — / men allt som hetare blef i sinn’, / vi drogo oss längre i skumslet in. Kléen Helg 71 (1893). Det skiner sol igenom vit gardin. / En strimma faller, skälvande och fin / in i det gråa skumslet, där jag sitter, / den fyller rummet med sitt skälmska glitter. Fredriksson Stig. 81 (1913). Östergren (1940).
Spalt S 5356 band 27, 1974