Publicerad 1974   Lämna synpunkter
SKURV, sbst.1, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[sv. dial. skurv, skrovlighet, skorv; jfr t. schurf; etymologiskt identiskt med SKORV. — Jfr SKURVIS]
(†) i fråga om metallföremål: upprispat parti som bildar en skrovlighet på en eljest slät yta; jfr SKORV 3 b. Täubel Boktr. 1: 149 (1823).

 

Spalt S 5378 band 27, 1974

Webbansvarig