Publicerad 1974   Lämna synpunkter
SKUTA skɯ3ta2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(förr äv. skuuth-)
Etymologi
[sv. dial. skuta (i bet. 1 (ss. senare ssgsled i namn) o. 2); jfr nor. dial. skuta, sida som lutar utåt; jfr äv. fvn. skúti, bergvägg som skjuter fram l. lutar ut över en håla (nor. dial. skute, m., nyisl. skúti); i avljudsförh. till SKJUTA, v.1 — Jfr SKUT, sbst.2, SKUTA, sbst.2]
1) ss. benämning på fjäll; numera bl. elliptiskt för namn i vilka ordet ingår ss. senare ssgsled. Skuta, som årskutan i iemptland. Hiärne 1Hskr. 103 (c. 1715; i uppräkning av ord som användas i olika mål för att beteckna berg). Åreskutan i Jämtland eller Skutan, såsom den liksom med ett smeknamn kallas. LbFolksk. 283 (1890). jfr: (Fjällen) få namn af Skuta, om de i vidd framför andra fjäll äro märkeliga. NorrlS 1—6: 85 (1793).
2) stort (i sht malmhaltigt) stenblock; numera företrädesvis (bergv.) om skut; i sht förr särsk. om hängande block som hotar att falla. JernkA 1903, s. 31 (1607). Mång omild Skuta här (dvs. i Stora Kopparberget) för Trummors ingång hänger. Geisler BergzmLyckönsk. 7 (1719). Hisinger Ant. 7: 105 (1840; i pl., om stora flyttblock). De små handborren .. ha sin användning hufvudsakligast då det gäller att vidare spränga sönder de större, lösbrutna malmklumparna, de s. k. skutorna. LD 1907, nr 215, s. 2. IngHb. 5: 427 (1948). jfr: Söderberg StKopparb. 352 (i handl. fr. 1557; i sg. best., ss. namn på en lokalitet i Falu gruva). jfr BERG-, GRÅBERGS-, MALM-SKUTA.
3) om större klump l. om hög; ss. senare led i ssgn SINDER-SKUTA.
Ssgr, se skut, sbst.2 ssgr.

 

Spalt S 5379 band 27, 1974

Webbansvarig