Publicerad 1974   Lämna synpunkter
SKVALTA (numera bl. ss. ssgsförled SKVALT- skval3t~), v.1 -ade.
Ordformer
(förr äv. squ-, sqv-)
Etymologi
[av ljudhärmande urspr., möjl. etymologiskt identiskt med SKVALTA, v.2]
1) († utom i ssgn SKVALT-ORRE) om spelande orrtupp: frambringa ett kuttrande läte, spela. Greiff Jagt 80 (1828).
2) om groda: kväka; i förb. SKVALTA FRAM.
Särsk. förb.: SKVALTA FRAM. (†) till 2: kväkande frambringa (ngt). Grodorna sqwaltade fram thessa ord: Fåfänglighet, fåfänglighet, fåfänglighet. Scherping Cober 1: 153 (1734).
Ssg: (1) SKVALT-ORRE. [sv. dial. skvaltorre] i sht jäg. orre som spelar ensam, utan samband med orrlek. Linné FörelDjurr. 128 (1748). Ensam som en skvaltorre gick han där och försökte få spelet i gång. Siwertz Sel. 2: 129 (1920).

 

Spalt S 5421 band 27, 1974

Webbansvarig