| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKVÄTTA skvät3a2, v.2 -er, skvätte, skvätt, skvätt, ss. intr. (i sht i bet. 9, 10 o. 11) äv. med ipf. sg. skvatt skvat4 (jfr nedan), äv. (i vissa trakter av Sv. o. i Finl.) -ar, -ade, -at, -ad; l. (i bet. 9, i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SKVITTA, v.2 -er, skvatt skvat4 (jfr ovan), skvutto skvut3ω2, skvuttit skvut3it2 (pr. sg. skvitter Wassing GropSkog. 279 (1965); skvättar Schultze Ordb. 4413 (c. 1755), Hortling Fågelnamn 68 (1944); skvätter Schiller SvSpr. 108 (1855) osv. — imper. sg. skvätt Schultze Ordb. 4413 (c. 1755) osv. — ipf. sg. o. pl. skvättade PT 1901, nr 120 A, s. 3, Arnér Finnas 194 (1961); skvätte Murenius AV 137 (1646: squette; rättat efter hskr.) osv.; ipf. sg. skvatt Lind (1749) osv. — sup. skvättat Schultze Ordb. 4413 (c. 1755), Östergren (1940; angivet ss. sällsynt form); skvätt Sundén (1891) osv. — p. pf. skvätt Sundén (1891) osv.). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (mera tillf., DN(B) 1962, nr 39, s. 4 (i bet. 3), osv.); jfr SKVÄTT, sbst.4
1) intr., om vätska (särsk. vatten) l. blöt massa o. d.: (med ett plaskande ljud) stänka uppåt l. åt sidan l. sidorna l. över kanten av ett kärl o. d. (o. därvid falla ned över l. på ngt); ofta opers. (Sv.) Sqwätta (stänka) (t.) sprützeln, sprützen. Lind (1749); möjl. till 3 l. 5. Meurman (1847). Små befriade vågor hoppa och sqvätta i råken. Strindberg SvÖ 2: 1 (1883). Historiens gumma satt (vid en spännande landskamp i fotboll) där uppe på ett moln och skakade på hand så bläcket skvätte ur pennan. Carlsson 4711 128 (1921). Pölvattnet skvätter om gummistövlarna. Barthel Sill 157 (1929). Sickan tappade sin sked ned i gröten så det skvätte. Clayhills Full 13 (1936). Stänket från en liten sjö som slagit mot bogen skvätte ända bort till aktern. Thorén Herre 32 (1942). (Han) slog .. näven i bordet så att glasen hoppade och punschen skvätte. Widding 1812 140 (1970). — särsk.
a) med tanke väsentligen på det plaskande ljud som uppkommer, då en vätska bringas att skvätta l. skvalpa, l. det klafsande ljud som uppkommer, då ett jämförelsevis mjukt föremål häftigt stöter emot ngt l. slår i marken o. d.; i p. pr. äv. i överförd anv., om ljud. Han slog omkull sig, så att det sqvatt i honom .. (dvs.) liksom sqvalpade i honom. Sundén (1891). (Pojken tog livtag med gubben) Han vägde en stund (på ena benet) — och så låg han i backen, så att det skvatt. Engelke HelsSägn. 57 (1899). Man hörde ett skvättande och sugande ljud .. (från mjölkkammaren): det var Jane, som stod och kärnade smör. Spong Lewis Dagg 38 (1936).
b) (i fackspr.) oeg., om stenar l. stenflisor o. d.: (vid sprängning) flyga l. spridas åt alla håll. BergsprängnTekn. 38 (1964).
2) intr., om (i en sjö o. d.) simmande djur l. flytande föremål o. d.: komma vattnet (i sjön osv.) att stänka l. plaska. Gäddan skvätter, och aborren slår. Rosenius Naturst. 53 (1897). Rodret (till skutan) låg och hoppade och skvättade på vågorna ett .. stycke från skutan. Bengts Vargt. 156 (1915).
3) tr.: bringa (vätska i ett kärl o. d.) att skvalpa o. därigm komma den att rinna över kanten l. kanterna på kärlet osv.; spilla ut (vätska), särsk. så att den stänker på ngn l. ngt; stänka (vätska på ngn l. ngt); ösa l. hälla o. d. (vätska) i små skvättar l. på ett vårdslöst sätt o. d.; äv. utan obj. Serenius (1741). Häll nu af kannan! — Ditt kräk, skall du skvätta så der på min klädning! Lagerlöf Theokr. 87 (1884). (Segantini) framstälde morgonens timmar i nymfer, dansande öfver sjön och skvättande vatten på hvarandra. Nordensvan KonstH 315 (1900). Det skvättades ifrån flera mystiska flaskor. Lewenhaupt Reddy 160 (1907). SvHandordb. (1966).
4) med subj. betecknande kärl med vätska o. d., intr.: ge ifrån sig (en del av) sitt innehåll på sådant sätt att vätskan osv. skvätter (se 1) l. kommer i skvättar l. (vanl.) spilla ut en del av sitt innehåll vid skvalpning o. d.; äv. tr., med obj. betecknande vätska osv. Hemberg Kola 168 (1902). Mörthinken (på vagnen) skvimpar och skvätter vatten vid varje stöt, som vagnen får på den ojämna vägen. Knöppel VildmBild. 185 (1916). Hon kom med kaffekannan, och hon höll ögonen på den, ty den hade vanan att skvätta. Alving FamS 297 (1919).
5) (vard.) intr., om regn: falla i en mindre skur l. mindre skurar l. ss. ett fint regn, småregna, duggregna; äv. dels med subj. betecknande moln l. himmel varifrån l. dag då ett sådant regn faller, dels opers.; stundom äv. med innehållsobj. (betecknande mängd av regn). Först kom PER (dvs. persmässa) och på mig sqwätte / MAJA (dvs. Marie besökelsedag) sen aldeles wätte / Alla them som bo i norr. Runius (SVS) 2: 127 (1712). Östgren PensKardb. 31 (1918; om moln). (Skansenchefen) får .. (regnförsäkringspengarna) till och med om det bara skvätter en millimeter. DN(B) 1930, nr 221, s. 1. Regnet som bedarrat ett slag började åter skvätta. Trenter AldrNäck. 70 (1953).
6) (vard.) i fråga om utsöndring av vätska l. flytande massa från en levande varelses kropp.
a) intr.: urinera en liten skvätt l. små skvättar o. d. (särsk. om hund); äv.: tömma tarmen i skvättar, särsk.: ha lös, tunnflytande avföring (vid diarré); äv. tr., med obj. betecknande urin l. avföring; jfr SKVÄTTRA, v.2 1. Verelius 232 (1681). Sqvätta .. (dvs.) pinka litet här och der. Dalin (1854). (Hunden) viftade svans, .. slet i kopplet och skvätte ett slag på staketet. Berg Lab. 32 (1933). Då .. (stenskvättan) sitter på en sten (i upprätt ställning), skvättar den sina märken på stenen. Hortling Fågelnamn 68 (1944).
b) (mera tillf.) gråta en skvätt, smågråta. Tanten(var) velig och skvättade för det minsta. Arnér Finnas 194 (1961).
7) i fråga om bortplottrande l. ödslande gm köp av onyttiga saker o. d. (jfr SKVATTRA, v.2 3, SKVITTRA, v.2 2, SKVÄTTRA, v.2 3); i förb. SKVÄTTA BORT 2.
8) (numera bl. i vissa trakter) om person: på ett lösmynt sätt sprida ut l. tala om (ngt), icke hålla inne med (ngt) o. d. Spegel 476 (1712). (Hon) ställde till tråkigheter, tills man ändtligen kom under fund med att .. (hon ljög) och man aldrig fäste sig vid hvad hon skvätte och pratade. Hülphers HerrHäst. 118 (1907).
9) intr.: rycka l. spritta till l. (plötsligt) hoppa upp (av skrämsel l. överraskning); äv. opers., särsk. i uttr. det skvätter i ngn. Lind (1749). Dä ä ’ntä lönt att skicka den te skogs, som skvätter för hvar boske. Granlund Ordspr. (c. 1880). Det skvatt i mig. Klint (1906). (Mannen) slog en klatsch med piskan över länden på den skinntorra märren, som skvatt i alla leder. SvD(A) 1918, nr 138 B, s. 8. Kungen han vart så rädd, att han skvatt. FinlSvLyr. 335 (1923). Margareta lyssnade (till radion) men skvatt strax högt i sängen. DN(B) 1958, nr 4, s. 2.
10) (vard.) intr., om levande varelse (l. kroppsdel): förflytta sig (l. röra sig) med snabba, sprittande (stundom plaskande) rörelser; plötsligt o. snabbt ge sig av l. smita i väg l. slinka undan l. försvinna; ofta i förb. med bestämning som betecknar förflyttning (i viss riktning). Här kommer korperal Storm! / Rekrytorna skvatt och bevädringen rände. Fröding NDikt. 43 (1894); möjl. till 9. Vi sågo massor af tumlare, som muntert skvättade i väg. Mattsson LycklÖ 186 (1907). Mina bägge (jakt-)kamrater skvätte ögonblickligen i väg som loppor i hundgårdshalm för att söka pass. Sparre SkeppLärk. 123 (1918). (Fåglarna) skvätte från gren till gren. Wilhelm Tall. 142 (1919). Så sitta gärna hanarna (av stenknäcken) under .. (häckningstiden) med den utbredda stjärten skvättande åt sidorna. Rosenius SvFågl. 2: 109 (1922).
11) (mera tillf.) opers., i uttr. det skvätter av ngt, det vimlar l. kryllar av ngt. Det riktigt skvatt i backstugorna av ungar. Larsson i By BergsmH 2: 51 (1918).
12) [jfr med avs. på bet. KLASKA] (†) slå lätt (på ngt med ngt), daska. Tå (dvs. när kvinnan pratade mitt under bönen) steeg Michil vhr sin benk och squette lithet på hufuudet (dvs. hennes huvud) med en lätt hanska. Murenius AV 137 (1646; rättat efter hskr.).
2) (†) till 7: plottra l. ödsla bort (ngt) gm att köpa onyttiga saker o. d., förslösa. Serenius Fff 3 b (1734). Lind (1749).
3) (vard.) till 10: plötsligt o. snabbt slinka undan l. försvinna. Rosenius SvFågl. 2: 234 (1924). —
SKVÄTTA IN10 4.
1) till 1: skvättande stänka in; äv. opers. Endast litet vatten skvättar in öfver relingskanten (vid forsfärden). TurÅ 1905, s. 291. Hammar Minn. 1: 49 (1937; opers.).
2) till 3: komma (ngt) att stänka l. skvalpande rinna in, spruta in l. dyl.; äv. bildl., med saksubj. Mitt eget sofgemak, där solen just skvättar in hälsa. Larsson Solsid. 24 (1910).
SKVÄTTA TILL10 4.
2) till 9: rycka l. spritta till l. plötsligt o. snabbt hoppa upp (särsk. av skrämsel l. överraskning). Geijerstam YttSkär. 126 (1898). Det är inte utan att Bödeln själv skvitter till, då Björn ur höbingen litet plirögt hälsar honom välkommen med ett, godda. Wassing GropSkog. 279 (1965). särsk. bildl., opers., i uttr. det skvätter till i ngn l. i bröstet o. d., det spritter till inom ngn (av glädje l. skrämsel); stundom: det slår ngn plötsligt, ngn kommer plötsligt att tänka på något; äv. i uttr. det skvätter till i ngn av ngt, ngt glimtar plötsligt till hos ngn. Han blef så glad, att det skvatt till i bröstet. Sjödin Undret 7 (1910). Bäst det var skvatt det till i honom av sunt förnuft. Dahlbäck Åb. 270 (1914). Då skvätter det till i honom (dvs. lantbrevbäraren). .. Paketet! Han skulle ju ha lämnat ett paket hos Bergstrand. OoB 1963, s. 377. —
SKVÄTTA UNDAN10 32, äv. 40. (vard.) till 10: plötsligt o. snabbt slinka undan. Johnson KrilonRes. 183 (1942). —
SKVÄTTA UPP10 4.
SKVÄTTA UR10 4.
3) (vard.) till 6 a, i uttr. skvätta ur sig, urinera l. tömma tarmen i skvättar o. d.; äv. med obj. betecknande urin l. avföring. Serenius Fff 4 a (1734).
4) (numera bl. tillf.) till 8, i uttr. skvätta ur sig ngt, låta ngt (som man bort hålla tyst med) undslippa sig, icke hålla inne med ngt. Serenius (1741). —
SKVÄTTA UT10 4.
2) till 3: komma (ngt) att skvalpa över o. rinna ut; hälla ut (ngt) i skvättar l. stänka (ngt på ngn). Flickorna .. sqvättade ut såpvatten på sina medsystrar. PT 1901, nr 120 A, s. 3.
SKVÄTTA ÖVER10 40.
1) till 1: skvalpa över, skvätta så att det rinner över. Palmær Eldbr. 187 (1855; uppl. 1886). Hon rörde så häftigt i gröten (i grytan), att den skvätte öfver. Beskow Sag. 105 (1903).
2) till 3: stänka över (ngt) med (ngt); äv. enbart med obj. betecknande den vätska o. d. som stänkes l. det varöver en vätska osv. stänkes. DN(A) 1961, nr 189, s. 13.
(1) -DUK. [jfr nor. skvettduk] sjöt. segelduk som fästes vid räcket runt kommandobryggan ss. skydd mot vind o. överspolning l. stänk. Ramsten o. Stenfelt (1917). —
B (†): (6 a?) SKVÄTTES-ORD. [möjl. efter mönster av okvädesord o. skällesord (se skällsord)] okvädinsord; jfr skit-ord. VDBötB 1647, s. 412.
1) (vard.) till 1; särsk. om färd med båt: varvid vattnet stänker upp o. in i båten (o. stänker ner passagerarna). Östergren (1940).
2) (vard.) till 5, om tid l. väder: då det regnar mycket (i skurar). En sån här skvättig sommar. Östergren (1940).
Spalt S 5437 band 27, 1974