| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKYLDEMAN ʃyl3de~man2, förr äv. SKYLDMAN, sbst.2 (sbst.1 se skyld, sbst.1 ssgr), l. SKYLDSMAN, m.||(ig.); best. -mannen; pl. -män ~män2.
1) (numera bl. med ålderdomlig prägel o. jur.) om (i sht manlig) person som (på nära håll) är besläktad gm blodsband med ngn l. ngra: (närstående) släkting, blodsförvant, anförvant, anhörig; i sht förr äv. dels (i pl.) med inbegrepp av person i svågerlag, dels om person som tillhör samma ätt som l. är blott avlägset besläktad med ngn annan (ngra andra); ättling; jfr SKYLD, adj. 2. OPetri Tb. 206 (1528). En Prester skal icke orena sigh på någhon dödhan aff sitt folck, vthan på sin skyldman, then honom näst tilkommer, såsom på sijn modher, på sin fadher, på sin son, .. then hans nästa skyldman är. 3Mos. 21: 2 (Bib. 1541). Samma Dagh Kom för Retthenn hans Ollsonn ij gela .. samptt m(edh) flere sine slechtinger och skylmenn. UpplDomb. 2: 98 (1579). Gudh haf:r techts aff sin faderlige wilie at hädhan kalla .. min godhe Broderson H. Gabriel Gabrielson, och således skilia mig wedh en så affectionerad frände och skyldeman. AOxenstierna Bref 4: 371 (1647). Äro (släktingarna på fäderne o. möderne) jämnskylde; ware tå then närmast (till giftoman), som å fäderne är, .. och tage han nästa skyldemans af mödernet och laga förmyndares råd. GB 1: 2 (Lag 1734). Hon hade hvarken föräldrar eller nära skyldemän. Cavallin Storm FornTid. 7 (1897). SFS 1952, s. 389. — jfr SIDO-SKYLDEMAN. — särsk. oeg. l. bildl. (jfr SKYLD, adj. 4). PErici Musæus 2: 13 a (1582; om Kristus). (Kristus) är wår skyldeman, ty Han är född af wårt slägte och har antagit mandom. Nohrborg 16 (c. 1765).
2) jur. övergående till att beteckna person som gm sin börd är (närmaste) arvinge till ngn l. som har bördsrätt till ngt; förr särsk. i uttr. skyldeman till ngt; jfr SKYLD, adj. 3 a. Om tesse stycker skäm tich intit .., nemliga .. at läta the skyldmen få sin erffdeel. Syr. 42: 3 (öv. 1536). Sade Joenn, att hann är närmeste skÿldmann der till, derföre begärede hann, att hann måtte niuthe sinn bördzrätt till husett. 3SthmTb. 5: 29 (1603). Har någon efter ty nu är stadgadt rätt till arf och vet man ej, att han är den dödas skyldeman; anmäler sig ej arfvingen inom natt och år, från det arfvet föll, hos den som i boet sitter eller hos rätten eller domaren, hafve förlorat sin talan. SFS 1905, nr 9, s. 9.
Spalt S 5531 band 27, 1974