| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKYNT, adv.
(†) skyndsamt, snabbt. Dy må ingen undra på / At Herr Carlberg från osz wijker, / Ok så skynt åt Wermland fijker. Lucidor (SVS) 1: 142 (1671). — Anm. På de textställen där ett fsv. skynter antagits föreligga, kan man möjl. i stället läsa skyuter (dvs. skiuter, hastig, snar). I nedanstående språkprov har ordet skyntra, ack. f. sg. (med bet.: benägen), sannol. bildats arkaiserande till (det antagna) fsv. skynter. (N. Norby) ryste med suckan, tå Han såg eller hörde en Christen, besynnerliga ena Guds menniskio wara skyntra til ofdryckio, och annan slemhet i later och lynne, i gierningom, ordom och åthäfwom. Lange Norby 65 (1742).
Spalt S 5612 band 27, 1974