| Publicerad 1975 | Lämna synpunkter |
SKÅRA skå3ra2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) skära resp. ta första skivan l. biten l. skeden o. d. ur (bröd, kaka, grötfat o. d.); börja skära l. ta ur (ngt); särsk. (förr) ss. beteckning för seden att före styckningen av bröd l. ost skära en tunn skiva därav (urspr. för att åt vättarna offra förstlingen av födoämnet). NVedboDomb. Höstt. 1741, § 187 (i p. pf., om tunna). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 275 (1864). Kristinas hjärta började bulta, så tvehågsen var hon. Att skåra den sista limpan — eller spara den? Moberg Invandr. 119 (1952). — jfr O-SKÅRAD.
2) [bildl. anv. av 1] beröva (ngn) mödomen. Wägner Vind. 118 (1947). Hon (hade) mig att lova att inte låta Jöns skåra mig, och det satte han då heller inte i fråga. Därs. 225. — jfr O-SKÅRAD.
Spalt S 5717 band 27, 1975