Publicerad 1975   Lämna synpunkter
SKÄLL ʃäl4, sbst.3, n.; best. -et.
Ordformer
(skell 1749. skäll 1749 osv.)
Etymologi
[jfr d. skæld; vbalsbst. till SKÄLLA, v.3]
1) motsv. SKÄLLA, v.3 1, om handlingen att skälla, skällande. En byrackas ihållande skäll. Lind (1749). Fritt, fritt må Tartari portvakt (dvs. Kerberos) / Bleknade hamnar med ändlöst skäll i sin klyfta förfära. Adlerbeth Æn. 149 (1804). Ur byn bortom lund, vid skäll af en hund, / Hörs skratt från den drömmande fånen. Atterbom SDikt. 1: 96 (1836). Hundarnas skäll på månen. Östergren (1940).
2) (numera bl. vard.) motsv. SKÄLLA, v.3 2, om handlingen att skälla, skällande; äv. konkretare, om ovett l. bannor l. förebråelser; äv. i fråga om yttrande l. framställning i skrift. Sjöberg (SVS) 2: 137 (1815). Sedan Strindberg på 80-talet .. inledde det skäll på svenskheten som teori, ja, till och med på vårt språk, som fått efterskällare ända in i våra dagar. Berg SvSkald. 11 (1906). Tror du att man står här (i telefonen) och tar emot skäll?! Rydqvist Kar. 44 (1924). (Han har fått) skäll i pressen, skäll i anonyma brev. Moberg Rosell 104 (1932). Säj att du vet nån ung piga som vill komma te mej, ja ä så helvetes led åt käringarnas skäll! Martinson Kvinn. 210 (1933). Jag arbetade, arbetade som en slav, sade Gusell, men fick aldrig annat än ovett, skäll och stryk. Johansson SmedBrukspatr. 91 (1933). Lo-Johansson Förf. 77 (1957). jfr RÅ-, STORM-SKÄLL m. fl.
Ssgr, se SKÄLLA, v.3 ssgr.

 

Spalt S 5788 band 27, 1975

Webbansvarig