| Publicerad 1975 | Lämna synpunkter |
SKÄLL ʃäl4, adj. -are.
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) om jord l. hemman o. d.: mager, icke bördig. Her emot (dvs. mot pålagda extra dagsverken) besvärade sigh Almogen, i synnerheet dhe af Smålandh. 1. Öfver deras små och schälla hemman (osv.). RP 16: 237 (1655). (Sv.) En skell åker, (lat.) Ager sterilis. Schultze Ordb. 4235 (c. 1755).
2) om födoämne l. maträtt l. måltid l. dryck o. d.: som innehåller ringa näring, kraftlös; särsk. om dryck l. soppa o. d.: tunn l. vattnig l. fadd (om mjölk o. dyl. äv.: blåsur). Skiällt dricka .. (dvs.) tunt, som ingen kraft hafwer. Spegel 432 (1712; från Västergötl.). ÖrslösaKB 1719, s. 151 b (i pl., om kakor). Then starcke Sol-wermen, som war först i Junii monad, och thet starcka Åskie-skenet om nättren vthi Julii monad, giorde, at Säden blef både ringa, brådtagen och skiell. Ullenius Röthm. § 130 (1730). Skäll .. (dvs.) mycket el. förmycket tunn el. utspädd, vattenaktig .. (t. ex.) Skäll mjölk. Weste FörslSAOB (c. 1815). Han .. äter blott mjölk och bröd till frukost och kvällsmål, och en skäll middag på det sämsta matstället i sta’n. Wennerberg Bref 1: 56 (1838). Skäll .. (dvs.) blåsur. Linder Regl. 12 (1886). Ända till vällingklockan .. bjöd dem (dvs. statarna) hem att äta ”skäll välling och sur sill”. Schulze DrängSvBönd. 248 (1933).
Spalt S 5788 band 27, 1975