Publicerad 1975 | Lämna synpunkter |
SKÄLLNA ʃäl3na2 l. SKELNA ʃe3lna2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
1) i fråga om förhållandet att ett lager av sten är skilt från ett annat lager; ss. förled i ssgn SKÄLLNINGS-STEN.
2) (numera bl. dels i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter, dels i etnografiskt fackspr.) i fråga om tak med taktegel pålagda utan panel: (från insidan l. utsidan) täta fogarna mellan teglen med murbruk o. därvid vitkalka fogarna på de ställen (vid taknock, takfot o. gavlar) där tätningen göres från utsidan; ofta med obj. betecknande tak l. tegel. Tegelltaket öfwer samma länga befantz wara med en dehl nya taktegells insättjande och hehla taketz skiällnande i förleden höstas förbättrad. ÅgerupArk. Syneprot. 1751. I regel var .. (materialet för taktäckning i städerna) tegel, som kunde understrykas och skällnas. Werner Korsvirk. 83 (1924). Invändigt vittades de flesta rummen och alla tegeltaken skällnades (då biskopsgården i Lund renoverades år 1742). Löwegren LdBiskRes. 61 (1953). särsk. ss. vbalsbst. -ing, konkret. Karakteristiskt för Simrishamn är den vita ”skällningen” el. undermurningen av de enkupiga takpannorna vid taknock, takfot och gavlar, vilken bildar en ram omkr. de för övrigt röda tegeltaken. SvUppslB 24: 848 (1935). Tegeltakens vita ”skällningar” (i Simrishamn). THembygdsv. 1937, s. 73.
3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skilja l. se skillnad (mellan ngra). Dragspelet krängde som vildaste sjö, / och Jeppa sjöng om falsk och om ärlig mö / och hur svårt det är att mellan dem skelna. Hansson NVis. 35 (1907; rimmande med Elna).
Spalt S 5799 band 27, 1975