Publicerad 1975 | Lämna synpunkter |
SKÄRR ʃær4, sbst.2, n.; best. -et.
(mera tillf.) skärrande (se SKÄRRA, v.1 b) läte l. sång, skärrande. Nu brast där ett knarr och ett skärr och ett skorrande i stillheten. Riptuppen for upp. Rosenius SvFågl. 3: 347 (1930).
Spalt S 6037 band 27, 1975