Publicerad 1975   Lämna synpunkter
SKÄRSTEN ʃä3r~ste2n l. ʃæ3r~, sbst.3 (sbst.1—2, se sp. 5893, 5981), r. l. m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -ar.
Ordformer
(sker- (skie-, skje-) 1538—1751. skär- (skiä-) 1534 osv. — Se för övr. STEN)
Etymologi
[fsv. skärsten; jfr d. skærsten; av SKÄRA, v.1, l. SKÄR, adj.1, o. STEN]
1) metall. om (från slagg renad l. utskild) (mellan)produkt vid metallsmältning bestående av svavelbunden metall l. svavelbundna metaller; särsk.: mellanprodukt vid kopparframställning, som utgör en blandning av svavelkoppar o. svaveljärn (samt svavelnickel), råsten. iɉ (dvs. 1 1/2) skippund rå malm skal geffua 1 skippund skärsten, och thet samma skippund skärsten skall holla {/V} (dvs. 4 1/2) .. lodh sylff. G1R 9: 362 (1534). Skärsten .. är egentligen en med svafvel genom smältning förenad metall. Således erhålles en skärsten af järn med svafvel, då en ren svafvelkies med något tilsatt glasigt ämne smältes uti digel, eller på ugn genom kol. Rinman (1789). Skärstenar, beredde af orostad svafvelkis, i afsigt att dermed utfälla kopparen uti grufvattnet. JernkA 1842, s. 341. Skärsten från blysmältning utgöres hufvudsakligen af svafveljärn, men från kopparsmältning af svafvelkoppar och svafveljärn. Cleve KemHlex. (1883). (Koppar-)Smältan delar upp sig i två lager: det undre är skärsten med stor kopparhalt, det övre slagg. BokNat. Mater. 179 (1953). — jfr BLY-, KONCENTRATIONS-, KOPPAR-, NICKEL-, SILVER-SKÄRSTEN.
2) (numera föga br.) om sulfat; i uttr. blå skärsten, kopparsulfat, blåsten, vit skärsten, zinksulfat. Lindgren Läkem. (1902: blå .. hvit). Krook Handköpsben. 133 (1951: blå .. vit).
Ssgr (till 1, metall.): SKÄRSTENS-ARTAD, p. adj. Rinman 1: 585 (1788; om slagg). —
-BESKICKNING. av skärsten bestående beskickning (se d. o. 2 b β). JernkA 1887, s. 363. —
-BILDNING. bildning av skärsten (vid metallsmältning). JernkA 1825, 1: 205. —
-BRUK. (förr) sulusmältning, sulubruk. Rinman 1: 199 (1788). —
-KAKA. (förr) vid sulusmältning: kaka (se kaka, sbst. 5) av stelnad skärsten, skärstenslöpning. Möller (1790). JernkA 1828, 1: 415. —
-LÖPNING. (förr) löpning (se löpning, sbst.1), skärstenskaka. Rinman 2: 814 (1789). —
-MALM, sbst.2 (sbst.1 se sp. 5981) (†) malm för vilken skärstenssmältning användes l. måste användas. Rinman (1789). —
-PROV. (förr) analytiskt prov av metall för undersökning av hur mycket skärsten den ger l. analytiskt prov av skärsten, prov med l. av skärsten. VetAH 1787, s. 130. Skärstensprof anställas uti proberkamrar .. at försöka någon svafvelkies, som skall brukas vid råsmältning, för at utröna huru mycket skärsten den gifver. Rinman (1789). Slagg- och skärstensprof tagas af arbetarne 1 à 2 gånger i dygnet under hvarje blåsning och sammanslås till ett prof af hvarje sort för hela blåsningen. JernkA 1849, s. 287. —
-REGULUS. regulus (se d. o. 3) i form av skärsten. Rinman 2: 693 (1789). —
-ROSTANDE, n. (förr) skärstensrostning. Cletscher RelStKopparbg 77 (1696). —
-ROSTE. (förr) roste (se roste, sbst.2 1) av skärsten. Ekman RelSmältewStKåpparbg 78 (1704). —
-ROSTNING. (förr) (vänd)rostning av skärsten. Rinman (1789). —
-SILVER. (†) (stycke av) silverskärsten. G1R 18: 904 (1547). —
-SKORPA. skorpa (se d. o. 1) av skärsten. Linné Dal. 388 (1734). Stålet (som upphettats tillsammans med svavelkis o. eldfast lera) hade .. Skärstens-skorrpa omkring ytan. Rinman JärnH 297 (1782). —
-SKRO. (†) avfall från skärsten, vilket bildas vid dennas (koncentrations)smältning; jfr SKROT 1. JernkA 1827, s. 214. —
-SLAGG. vid skärstenssmältning bildad slagg. Rinman 2: 704 (1789). —
-SMÄLTNING. metallurgisk smältning som ger skärsten; jfr sulu-smältning. Hiärne Berghl. 456 (1687). TT 1952, s. 713. —
-STYCKE. Rinman 2: 1197 (1789). —
-UGN. ugn för skärstenssmältning. JernkA 1849, s. 275. SvIndLex. 1: 149 (1948). —
-VERK. gods av skärsten (som är föremål för fortsatt bearbetning); särsk. (om ä. förh.): rostgods av skärsten. G1R 24: 558 (1554). Lindroth Gruvbrytn. 2: 45 (1955).

 

Spalt S 6046 band 27, 1975

Webbansvarig