Publicerad 1975   Lämna synpunkter
SKÄVIG ʃä3vig2, adj.2, förr äv. SKÄVOT, adj.2
Ordformer
(förr äv. schä-, siä-, sjä-. -ig 1748 osv. -ot 1611—1745)
Etymologi
[sv. dial. skävig, skävet(t)er; jfr nor. dial. skjævutt, strimmig, fläckig; jfr äv. nor. dial. skjæva, mörk strimma, skjæv, mörk fläck (på djur); möjl. besläktat med SKINA o. SKEM]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om (hårrem l. kroppsdel hos) djur: som har spridda ljusa hår på en mörkare botten, skimlig, stickelhårig; i sht förr äv. (om färg l. kroppsdel hos djur): blågrå. Gemene Rödhe räfuar, Skäfuotte medh gråachtighe håår förmängde, Korssräfuar medh Suarte korss, Suartte räfuar, .. Blåräfuar .. och Huijte räfuar. Forsius Phys. 268 (1611). Wingarna (hos jordbina) woro siäfwota (glaucæ) med många ådror. Linné Gothl. 246 (1745). Dens. MusReg. 33 (1754; om färg hos orm; lat. texten: glaucus). Allra längst bakerst i raden sprang mjölnarns schäviga häst, som var både stoppfet och halt. Moberg Sedebetyg 122 (1935).

 

Spalt S 6060 band 27, 1975

Webbansvarig