| Publicerad 1976 | Lämna synpunkter |
SKÖNSAM ʃø3n~sam2, förr äv. SKÖNJESAM l. SKÖNJOSAM, adj. -samme, -samma; -sammare (Murberg FörslSAOB (1791: (oskönsamm)are; under oskönsam), LoW (1911)). adv. -T (Schultze Ordb. 4265 (c. 1755)), -LIGA (†, Schultze Ordb. 4265 (c. 1755)).
a) (numera föga br.) uppmärksam; insiktsfull, skarpsynt; förståndig; äv. i överförd anv., om sak: som präglas av uppmärksamhet l. insiktsfullhet o. d. Bureus KonStyr. A 5 a (1634). Swedberg Schibb. d 3 b (1716; i substantivisk anv. om person). Du (dvs. J. Lindblom) lärer förundra dig öfwer, att jag just uti Cornelii och dina eloger öfwer Timoleon utletar dylika (föga tilltalande) characterer. Men sådant kan man finna wid en skönsam examen. Wallenberg (SVS) 2: 103 (1764). Den kärlek, som är sann / Gör tanken mera hög, gör hjertat mera stort, / Är vis, och skönsam i sit val. Thorild (SVS) 4: 121 (1794). Bandet mellan det framskridande i .. (Kellgrens) utveckling såsom tänkare och det framskridande i hans utveckling såsom skald, kan .. för skönsamma läsare, icke vara förborgadt. Atterbom Siare VI. 2: 100 (1855). Lyttkens o. Wulff Ordsk. 191 (1917). Collinder SvOrdhjälp 165 (1968).
b) (†) som (lätt) kan inses l. förstås. (Sv.) Skönsam, .. (t.) was zu unterscheiden, zu erkennen ist. Möller (1790, 1807).
2) (†) motsv. SKÖNJA 3 b, 7: som fäster vikt vid l. tar hänsyn till ngt; äv. (o. ss. enkelt ord anträffat bl.) i speciellare anv.: tacksam. Lind (1738). Möller (1755). jfr O-SKÖNSAM.
1) (numera föga br.) till 1 a: egenskapen att vara insiktsfull l. skarpsinnig, förstånd; förr äv.: urskillningsförmåga (jfr skönja 8 b). (Isl.) Askynia gottz oc illtz. .. (sv.) Skönsamheet på gott och ondt. (lat.) descretio boni à malo. Stiernhielm Fateb. E 2 a (1643). Det ankommer .. uppå masmästarens skönsamhet, om han fått utur malmen det mästa järnet eller ej. Garney Masmäst. 399 (1791). Möller (1807).
2) (†) till 2: egenskapen att vara aktsam, aktsamhet; äv.: tacksamhet, erkännsamhet. (Sv.) Skönsamhet, (t.) die Erkenntlichkeit. Lind (1738). (Sv.) skönsamhet, (fr.) reconnoissance. Möller (1755). Jag har altid tänkt, at .. de villo-stigar, hvarpå man ser .. (kvinnorna) afvika, mindre komma af en lastefull böjelse, än utaf oagtsamhet och ringa skönsamhet. Chenon Heywood 1: 1 (1772).
Spalt S 6158 band 27, 1976