Publicerad 1976   Lämna synpunkter
SKÖRE ʃö3re2 l. ʃœ3re2, n.; best. -et.
Ordformer
(skur- i ssg 1781 (: Skurask; möjl. felaktigt för Skörask). skyre 1712—1784. sköre (schö-, siö-, sjö-, skiö-, skjö-) 1681 osv.)
Etymologi
[sv. dial. sköre, skyre; möjl. i avljudsförh. till SKÄRA, v.2, o. representerande samma avljudsstadium som föreligger i fvn. skǿra, strid; formen skyre torde bero på dialektal övergång av långt ö till y efter palatal kons. (jfr sv. dial. kyra, köra)]
1) om (sönderskuret) förkolnat linne som förr användes för olika ändamål, i sht för att uppfånga gnistorna från ett elddon vid eldslagning; äv. i utvidgad anv., om annat ämne med likartad anv.; jfr FNÖSKE, TUNDER. Fuhrman Alm. 1681, s. 16. At stilla blod på folk och kreatur. Tag en gammal hatt, bränn honom til aska eller sköre, som doppas i warm Linolja och bindes öfwer. Bruno Gumm. 159 (1762). Linneklutar .. antändas och släckas på ren häll med kall Hammare eller med ett Strykjärn, så snart de till swart Sköre utbrunnit. Då fingret sedan wätes och doppas uti detta swarta sköret samt därmed gnides på bemäldte Försilfring (på ett föremål av järn), blir den förgylld. Rinman JärnH 493 (1782). Såsom sköre användas dels ullhåren af åtskilliga djur, dels hvarjehanda torra växtdelar. Nordenskiöld Vega 2: 124 (1881). Man (slog) eldstålet mot flintan, i en riktning så, att gnistorna föllo ner i sköret, hvilket deraf antändes. Sätherberg Lefn. 55 (1896). Sköret tillagas sålunda. Väl torkade linnelappar, klippta af en gammal .. skjorta, tändas öfver brasan, och öfver hvar och en lapp lägges skyndsamt en tegelsten, som kväfver lågan, så att linnet endast blir halfbrändt. Fatab. 1916, s. 237. jfr ELD-, GULD-SKÖRE. särsk. (i vitter stil, ålderdomligt) mer l. mindre bildl. Runius (SVS) 1: 219 (1712). Då (dvs. om krig hotade) vore flickan icke sen / Att lägga sköre under fiendskapen, / Hon sprunge landet kring på flinka ben / Och ropade dess söner under vapen. CVAStrandberg 1: 125 (1852). Ej slocknar mitt hjärtas sköre. Diktonius Leino LyrUrv. 14 (1931).
2) (i sht i vissa trakter) om skare på ljus. WoL 1323 (1889). (Ljusen) blefvo strax klarare, då far medelst hjälp af ljussaxen afklippt sköret. OoB 1892, s. 479. (Kyrkvaktaren) ”snöt” ljusen med fingrarna och stoppade in sköret i ljussaxen! MinnGPrästh. 6: 172 (1930). jfr LJUS-SKÖRE.
Ssgr (till 1; förr): A: SKÖR-ASK. ask för förvaring av sköre (jämte flinta, stål, svavelstickor o. d.); äv. bildl. Kolmodin QvSp. 2: 152 (1750). Hagberg Shaksp. 11: 176 (1851; bildl., om person med eldrött ansikte). Det förekom nästan i hvarje bondgård (förr) en s. k. ”skörask”, som stod på en hylla öfver köksspisen. Den var indelad i tre rum. I det ena, försedt med särskildt lock, förvarades ”sköret”, d. v. s. ett stycke till kol brändt linneväf, i nästa rum låg svafveltråd och svafvelstickor .., i det tredje .. förvarades stål och flinta. Fatab. 1916, s. 239. —
-DON. i sg. l. pl., om skörask med tillhörande don (se don, sbst.1 3) för eldslagning; jfr eld-don 1. Weste FörslSAOB (c. 1815). —
-DOSA. (skör- 1735 osv. sköre- 1916 osv.) jfr -ask o. fnösk-dosa; äv. bildl. Wrangel TessPal. 32 (i handl. fr. 1735). En god Auctor wet röra i wetenskapens mörka skördosa, til desz hans Swavel brinner. Dalin Vitt. 5: 456 (c. 1753). —
-DUK. (†) om sköre; äv. i uttr. bränd skörduk, om sköre. Att stilla blod har man intet annat, så tag en rimsa lerft af halsduk eller skiorta, bränn til skörduk och strö på. När naflen på nyfödda barn swullnar eller blånar, tag bränd skiörduk med litet bön-miöhl och rödt win, lägg ther öfwer med litet hampblår. Roberg Beynon 227 (1697, 1727). —
-KLUT. (†) i pl., om (linnetrasor som bränts till) sköre. Lind (1749). —
-TUNNA. (liten) tunnliknande skörask (avsedd att bäras vid bältet l. i fickan), fyrtunna; äv. bildl. BoupptRasbo 1754. Mit eldfängda hiärtas skörtunna. Wallenberg (SVS) 2: 126 (1769). —
-ÄSKA. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -ask. 1MinnNordM II. 1: 3 (1881).
B (mera tillf.): SKÖRE-DOSA, se A.

 

Spalt S 6189 band 27, 1976

Webbansvarig