| Publicerad 1976 | Lämna synpunkter |
SLAVINNA slavin3a2, f.; best. -an; pl. -or (KFÅb. 1913, s. 349 (1709), osv.) ((†) -er Schouten Siam 41 (1675)).
kvinnlig slav (se SLAV, sbst.2 1); ofta (o. utom i skildring av ä. l. utländska förh. numera bl.) dels i oeg. l. utvidgad anv., motsv. SLAV, sbst.2 2 (särsk. mer l. mindre skämts., om jungfru l. hembiträde l. uppasserska o. dyl. l. om hustru som är undergiven gentemot sin man o. d.), dels mer l. mindre bildl.; jfr TRÄLINNA o. SLAV, sbst.2 1 anm. Palmquist ObsRyszl. 45 (1674). En fattig flicka, som finner en riker man, blifwer snarare sin mans slawinna än hans hustru. Österling Ter. 3: 127 (1708). Cavallin (1876; om krigsfånge). Söderhjelm Upps. 176 (1902; om servitris). Fortfarande är den svenska grammatikundervisningen slavinna åt undervisningen i främmande språk. Modersmålsund. 44 (1917). En modets slavinna. UNT 1924, nr 8729, s. 5. Skalliga, tjocka utan charm så talade .. (män) alltid om de skönaste kvinnor som om de vore deras slavinnor. Martinson KärlekKr. 23 (1947). — jfr FAMILJE-, HEM-, MODE-, NEGER-SLAVINNA. — särsk. (†) i uttr. slavinna av ngt, slavinna åt ngt, ngts slavinna. Pilgren FigBröll. 159 (1785). Slafvinnor af modet. Idun 1888, s. 21.
-TORG. (slavinn- 1820) (numera bl. i skildring av ä. l. utländska förh.) jfr -marknad o. slav-torg. HC12H 2: 317 (1820; om förh. i Konstantinopel).
Spalt S 6496 band 27, 1976