| Publicerad 1977 | Lämna synpunkter |
SLIRA sli3ra2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Högbom Norrl. 47 (1906) osv.) ((†) -er Fennia VIII. 3: 13 (1893)).
1) geol. om en i form av en klump l. strimma o. d. uppträdande anhopning i bergart med en från berget i övrigt skild struktur l. sammansättning. Fennia VIII. 3: 13 (1893). Hornbländegnejser uppträda såsom inlagringar i järngnejsen och övergå ofta i amfibolitiska partier, som bilda tunna sliror eller bredare bälten eller och linsformiga massor och områden. Ramsay GeolGr. 2: 116 (1913). SvGeogrÅb. 1961, s. 146.
2) (i fackspr.) benämning på en i ett för övr. homogent, genomsiktigt ämne förekommande tråd- l. bladformig del som har annan täthet l. struktur än ämnet i övrigt (o. som synes gm den ljusbrytning den framkallar); särsk. om sådan företeelse i glas l. luft. 2NF 9: 1280 (1908; i optiska glas). Det finns .. en ytterst alldaglig företeelse, som visar luftens ojämna ljusbrytning, de sliror som i solsken ses stiga upp från ett varmt föremål. Klein Ljus. 116 (1925). Man iakttager på skärmen sliror av koncentrerad kopparsulfatlösning, som sjunka i lösningen. Starck Kemi 315 (1931). Hermelin Glas (1966).
(2) -METOD(EN). (slir- 1917 osv. slira- 1953) [efter t. schlierenmethode] (i fackspr.) om en av den tyske fysikern A. Töpler på 1860-talet uppfunnen metod att undersöka homogeniteten hos genomskinliga kroppar, grundad på förefintlighet l. uppkomst av (vid genomlysning upptäckta) sliror i kropparna. 2NF (1917).
B (tillf.): SLIRA-METOD, se A.
Avledn.: slirighet, sbst.1, r. l. f. till slirig 1, 2 (o. med motsv. bruklighet). SvUppslB (1935; i fråga om bergart).
Spalt S 6667 band 27, 1977