Publicerad 1978   Lämna synpunkter
SLÅNGRIG sloŋ3rig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(slongrig c. 1790. slångrig c. 1755—1873)
Etymologi
[sv. dial. slångrig; till SLÅNGRA. — Jfr SLANGRIG]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) som (är lång o. smal o. följaktligen) vinglar hit o. dit (vid gång), som slångrar; slankig l. gänglig; äv. om ngt sakligt; äv. bildl. En slångrig rö. Schultze Ordb. 4465 (c. 1755). Efter middagen kom baron Armfelt en visite till oss … Metamorphose ifrån en slongriger gosse till en tjock och fet herre. Tersmeden Mem. 6: 165 (c. 1790). Jag gjorde den reflection vid (operetten) anette och Lubin hvad den är vida qvick och Theatralisk, mot våra nu varande Slångriga gråt och Sof stycken. CAEhrensvärd Brev 2: 300 (1799). Han .. har en slångrig gång. Weste FörlsSAOB (c. 1815). En slångrig marskalk generalstabsofficeren Nordenskjöld deklamerar illa sina verser till tärnorna. Edholm SeklSlut 23 (1873).
Avledn.: SLÅNGRIGHET, r. l. f. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om egenskapen att vara slångrig, slankighet l. gänglighet o. d. Weste FörslSAOB (c. 1815; betecknat ss. folkligt o. föga br.).

 

Spalt S 7137 band 28, 1978

Webbansvarig