Publicerad 1979   Lämna synpunkter
SLÖKE, sbst.2, n. (Horn, Amman) l. f. (Schultze Ordb. 4472 (c. 1755)).
Ordformer
(-ke 1651—1756. -ki 1681)
Etymologi
[sv. dial. slöke; jfr nor. dial. sløkje, (lång o.) tung sak, nisl. slæki, slö l. kraftlös räkel (jfr fvn. sløkidrengr ss. tillnamn); jfr äv. fd. sløkifrithu barn, frillobarn, fsv. slokifrillu son (sannol. felaktigt för slökifrillu son), frilloson, o. SLÄGFRID; samhörigt med SLOK, sbst.1, o. SLOKA, v.]
(†) lättfärdig l. slamsig kvinna, slampa; jfr SLOKA, sbst. Arvidi 110 (1651; i rimlista). När iag kom til moster karin, begÿnte hon om mårganen til at bana mig in til afton och for så vt mädh mig, at iag icke war waten wärt, .. och sade til mig: .. ”När thet blifwer fålk af tig, titt slöke, så blir mina gamla skor nÿia.” Horn Beskr. 42 (c. 1657). En Amma ha de ren, ett utskummade slöke, åt det minsta barnet, som är siukligt. Amman 11 (1756).

 

Spalt S 7396 band 28, 1979

Webbansvarig