| Publicerad 1979 | Lämna synpunkter |
SMEKEN, adj.
(†) motsv. SMEKA, v. 3, om person l. mun: som talar söta ord (för att därmed vinna fördel o. d.), insmickrande l. inställsam l. lismande l. fjäskande; äv. i överförd anv., om ord o. d.: full av (överdrivet l. falskt) beröm, fager (se d. o. 2 b slutet) l. hycklande l. falsk; jfr SMEKLIG. En smeeken munn kommer förderff åstadh. Ordspr. 26: 28 (Bib. 1541; Bib. 1917: hal). Thet är tryggare boo när en ond man, än när een smeken quinno, then honom til håån och spott kommer. Syr. 42: 14 (Därs.). Lismare, skrymtare och öghnaskalckar, hwilkas ord äro söt och smeeken, men hiertans vpsåt bittrare än gallen. LPetri ChrPina Q 5 b (1572). Hon kan wel giffua tigh smeken ord, och wäl skrymta, Men wachta tigh, thet är intet annat än bedräggerij. Balck Ridd. E 6 b (1599). Han (dvs. informatorn) är olärd, blödigh och smeken / Som medh poiken (dvs. eleven) inthet annat än leeker. Rondeletius 58 (1614). Schultze Ordb. 4602 (c. 1755).
Spalt S 7498 band 28, 1979