Publicerad 1979 | Lämna synpunkter |
SMIRA, v. -ade.
(†) nedsättande, i fråga om författande: fuska l. ”smälla” ihop (ngt). Jag vill inte skrodera, men nog går det löst snart (dvs. jag skjuter mig snart), såvida ej jag lyckas idiotisera mig fram genom den klockar-idyll (dvs. ”Den romantiske klockaren på Rånö”) jag nu smirar ”nödd och tvungen.” Strindberg Brev 7: 96 (1888).
Spalt S 7574 band 28, 1979