Publicerad 1979   Lämna synpunkter
SMUGA smɯ3ga2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (PErici Musæus 5: 120 b (1582) osv.) ((†) -er Svart Gensw. I 3 a (1558)).
Ordformer
(smuga (-gh-) 1582 osv. smuggor, pl. 1774. smugu (-gh-) 1547 (efter prep.), c. 1635—1684)
Etymologi
[fsv. smugha, sv. dial. smuga, smoga, smuggu; jfr d. smuge, fvn. smuga (nor. dial. smoga); i avljudsförh. till SMYGA, v.1 — Jfr SMUG]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) smyghål l. kryphål l. hörn l. undangömd vrå (utgörande gömställe) o. d.; särsk.: trång gång l. passage mellan hus l. väggar o. d., smyg (förr äv.: smal gata, gränd). 2SthmTb. 1: 243 (1547). En trång och smaal gata, smuga. Linc. (1640; under angiportus). (När Simsons hår klippts av) the Philister strax fram vr smugan sprungo; / The läste ben och arm i block, och (osv.). Kolmodin QvSp. 1: 304 (1732). Smuga der willebråd döljer sig för hundarna. Nordforss (1805). Manbyggnaderna stodo så tätt till varandra, att ”smugan” stundom icke ens lämnade utrymme för gångtrafik. Smeds Malaxb. 340 (1935). — jfr ORM-, SVIN-SMUGA.

 

Spalt S 7613 band 28, 1979

Webbansvarig