Publicerad 1979   Lämna synpunkter
SMULTER smul4ter, adj. -tre32, -tra32; -trare302. adv. -T; l. SMULT smul4t, adj.2 -are. n. o. adv. =.
Ordformer
(smult c. 1635 osv. smulter 1746 osv.)
Etymologi
[sv. dial. smulter, lättsmält, upptinad, lös, fet, oljig; nära besläktat med SMULTA o. i avljudsförh. till SMÄLTA, v. — Jfr SMULTRA, SMULTRON]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) mjuk, lös, mör; fet. Schroderus Dict. 168 (c. 1635). Ijstret steelnar icke lijka så hårt som talgen: Ty thet är smultare. Dens. Comenius 422 (1639; t. texten: feister). (Draghålen) få (icke) stickas högt op på Milan; ty då går hon alt för fort, hwarigenom Kolen ej warda hårda och klingande, utan lösa och smultra. Wallner Kol. 37 (1746). (Sv.) Smult frukt, (t.) mürbes oder möres Obst. Lind (1749). Möller (1755).
Ssg (†; jfr smultron ssgr): SMULT-PÄRON. [jfr t. schmalzbirne, av schmalz (se SMALS) o. birne, päron] = smör-päron. Lind (1749). Dalin (1854). jfr Fries Ordb. (c. 1870; angivet ss. icke tillhörande riksspråket).

 

Spalt S 7626 band 28, 1979

Webbansvarig