Publicerad 1979   Lämna synpunkter
SMÄLEK smä3~le2k, r. l. m.; best. -en.
Ordformer
(sme- 1779. smä- 1526 osv. smäd- 1635—1674. -lech 1526—1558. -leck 1526—1674. -lek (-leek) 1526 osv. -ligh 1567)
Etymologi
[fsv. smäleker; bildat till l. ombildning av SMÄLIGHET efter mönster av sådana ordpar som KÄRLIGHET : KÄRLEK (jfr BMolde i Sprog og Kultur 1948, s. 113 ff.); formen med -d- sannol. uppkommen gm påverkan från SMÄDLIGHET l. SMÄDLIG l. SMÄDA, v.]
om (vanärande l. skymfande) hån l. förakt l. smädelse(r); (hån l. förakt l. smädelse(r) resulterande i) vanära l. skam l. nesa, i sht förr äv. om ngt som medför l. innebär smälek (i sist angivna betydelse). Lida l. röna l. uppbära l. utstå smälek (för (i sht förr äv. av) ngt l. för ngn). Skymf och smälek. Smälek och nesa. Lät oss nw gå her vth til .. (Jesus) vthwr läghrit, och bära hans smälek. Hebr. 13: 13 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Wij (måste) sätia fulla troo til .. (bibelns) oordh .. annars görom wij gudhi stoor smälech ther medh, ath wij sätie icke troo til honom. OPetri 1: 33 (1526). Åldermännen Olof Bengtsson och Per Nilsson .. afsade sig syslorne i anseende thertil, at en del dem med smelek och hårda ord i dag bemöt. EtnolKällskr. 2: 83 (1779). En gång om året piskades .. (de spartanska gossarna) offentligt, och det lände dem till mycken smälek, om de under smärtan läto höra den ringaste klagan. LbFolksk. 455 (1868). Hon visste, att viskorna (som hon bundit) skulle falla isär, så snart man rörde vid dem, och att hon skulle få lida smälek af detta. Lagerlöf Drottn. 248 (1899). Mycket förtal och smälek utsattes .. (Ida Bäckman) för efter att ha utgivit sin bok om Gustaf Fröding. Forss Skom. 139 (1965). — särsk.
a) (numera föga br.) i uttr. ha smälek och skada av ngt, lida smälek och skada på grund av ngt. Prof(essor) Bergquist har nyligen gjort en skamlig concours, hvaraf hans vänner och colleger hafva både smälek och skada. HReuterdahl (1836) i MolbechBrevveksl. 2: 100.
b) om känsla av skam. Medan Lesbos’ mö, den tionde musan, / sjöng sin sång, förstummades deras (dvs. musernas) röster, / och med smälek kände deras ännen / lagrarna vissna. Fredin Dikt. 143 (1888).
c) (i sht i vitter l. högre stil) konkretare: föremål för smälek; särsk. om person. VLitt. 1: 146 (1902; om dotter till Oidipus). Jag skall låta dig (dvs. Jerusalem) bliva en ödemark och en smälek bland folken runt omkring dig. Hes. 5: 14 (Bib. 1917). — särsk. i vissa uttr.
α) (i sht i bibeln o. bibelpåverkat spr.) (låta ngn) bli(va) till smälek, i sht förr äv. varda ngn till smälek, (låta ngn) bli föremål för skam l. vanära o. d. Iach är worden til en stoor smälech allom minom fiendom. Psalt. 31: 12 (öv. 1536; Bib. 1917: För alla mina ovänners skull har jag blivit till smälek). Jag (dvs. Herren) skall icke mer låta eder bliva till smälek. Joel 2: 19 (Bib. 1917).
β) (†) göra ngn till smälek, åstadkomma att ngn blir föremål för skam l. vanära o. d. Psalt. 44: 14 (Bib. 1541).
Ssgr (i sht i vitter l. högre stil): SMÄLEKS-FULL. full av smälek. Lindholm Storsk. 47 (1912). —
-FYLLD, p. adj. fylld av smälek. Min mödosamma och smäleksfyllda levnadsvandel. Kihlman 2Skälmrom. 81 (1923). —
-ORD. (†) smädeord. Verelius 141 (1681).
Avledn.: SMÄLEKA, v. (†) åsamka (ngn) smälek, vanära, skymfa; (skymfligt l. vanärande) smäda (ngn). OPetri 1: 81 (1526). Thet .. (är) icke annat än skam och oähra, förfölia och smäleka .. (en fiende), sedan han dödh är (gm att vanära hans kropp). LPetri Kr. 44 (1559). I haffuen nu wel tiyo resor smälekat migh, och skemmen idher icke, at j så gåån til werka medh migh. Dens. Job. 19: 3 (1563). Hustrun til at smäleka sin Man, drogh i fremmande Land, och leffde i otucht och oähra. Leuchowius Zader 152 (1620). Swedberg Försw. 50 (1719). jfr för-smäleka.

 

Spalt S 7788 band 28, 1979

Webbansvarig