Publicerad 1979   Lämna synpunkter
SMÄLING smä3liŋ2, i bet. 2 äv. SMÄRLING smæ3rliŋ2, sbst.1, i bet. 1 m., i bet. 2 m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(sme- 1771. smä- c. 1715 osv. smär- 1876—1955)
Etymologi
[sv. dial. smäling, småtting, småvuxen sik, siklöja; jfr ä. d. smæling, dvärg, fvn. smælingr, socialt lågtstående man (nor. dial. smæling); avledn. till SMÅ, adj.; formen smärling är sannol. en ombildning, som beror på att l uppfattats ss. ett vårdslöst uttal av rl (o. som möjl. underlättats av anslutning till SMÄRLING, sbst.2). — Jfr SMÄLAS, SMÄLINGER]
1) (†) kanalje. Hiärne 1Hskr. 30 (c. 1715).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) småvuxen l. ung individ av fiskarten Coregonus lavaretus Lin. (sik); äv. om fisken Coregonus albula Lin., siklöja; äv. koll. Rabb-oxe, Smäling, fås endast i djupare sjöar, up åt fjällkanten, i mindre älfver, eller åt öfra delen af de Nordiska länder, och är sällan större än som Nors. VetAH 1753, s. 196. ÖfversVetAFörh. 1876, nr 3, s. 138 (från Jämtl.; om Coregonus albula Lin.). Smärling, som i massa fångas i täta nät eller ryssjor (i Jämtl.), är intet annat än sikyngel. LAHT 1886, s. 37. SvFiskelex. (1955; om småvuxen sik).

 

Spalt S 7789 band 28, 1979

Webbansvarig