Publicerad 1980   Lämna synpunkter
SNABBA snab3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (anträffat bl. i vbalsbst. till verb med snabba ss. senare ssgsled); -ARE (se avledn.).
Etymologi
[avledn. av SNABB, adj.]
1) (mera tillf.) intr.: skynda (se d. o. IV 1). DN 1967, nr 105, s. 22.
2) tr.: påskynda (ngt); numera bl. i särsk. förb. o. i ssgn UPP-SNABBA; äv. (i den särsk. förb. SNABBA IHOP): snabbt åstadkomma (ngt). Snabba resan. Schultze Ordb. 4630 (c. 1755).
3) (vard.) refl.: skynda sig (se SKYNDA II 1). Lucidor (SVS) 184 (1672). Si! nu dragare snabba sig hem med plogar och oken. Palmfelt Ecl. 8 (1740). Snabba er nu, flickor, och plocka bra med rosor och lilkonvaljeblad. CFDahlgren 3: 20 (1822). DN 1970, nr 343, s. 23.
4) (tillf.) i pass., övergående i deponentiell anv.: öka farten. Det är som om hela språkformen (hos Strindberg) steg och föll, snabbades och dröjde, allt efter talet. DN 1909, nr 13911 B, s. 1.
Särsk. förb.: SNABBA IHOP10 04. (mera tillf.) till 2: snabbt få ihop l. åstadkomma (ngt). DN(B) 1957, nr 301, s. 5. —
SNABBA OPP, se snabba upp. —
SNABBA PÅ10 4. (vard.)
1) till 1: skynda på. DN(A) 1961, nr 174, s. 13 (om löpare). Drömmer Ni om ny bostad till hösten? Då måste Ni snabba på! SvD 1969, nr 147, s. 20.
2) (tillf.) till 2: skynda på (ngt), påskynda. DN 1970, nr 326, s. 23.
3) till 3, refl., i uttr. snabba sig på, skynda sig på (se skynda på 5). Vi 1951, nr 41, s. 6. —
SNABBA SIG IN10 0 4. (vard.) till 3: skynda sig in (ngnstädes). Spegel GW 223 (1685). —
SNABBA SIG STAD. (†) till 3: skynda sig åstad. Bureus Nym. 5: 2 (1637). —
SNABBA UPP10 4 l. OPP4. till 2: öka farten hos. Morgonpersontåget 122 har snabbats upp. SvKomm. 1957, nr 6, s. 7. jfr uppsnabba.
Avledn.: SNABBARE, m. (i Finl., numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) till 3: springpojke (vid tryckeri). TPedFinl. 1895, s. 125. Hufvudstadsbl(A) 1943, nr 82, s. 1 (om förh. 1875).

 

Spalt S 7934 band 28, 1980

Webbansvarig