snara | SAOB

Publicerad 1980

SNARA sna3ra2, v.1 -ade.

Etymologi

[sv. dial. snara (ipf. snarde) sig, om person: slingra sig, slinka; jfr fvn. snara (ipf. snaraði), slingra, vända, vrida (nor. dial. snara (pr. snarar), vrida, sno, snöra igen l. om, vrida sig ofta, springa omkring, yra l. virvla i luften m. m.); i avljudsförh. till fht. snerhan, slingra, knyta, binda, till den ieur. rot som äv. föreligger i gr. νάρκη, kramp, förlamning (eg.: sammandragning), o. därmed sammanhörande ναρκωτικός (se NARKOTISK), o. i SNAR, adj., SNÅR, buskage, SNÄRLA, SNÄRJA, v., SNÖRA, vrida, samt NARV, sbst.1, NOR, sbst.1 — Jfr SNARA, sbst.1—2, SNÅR-, ssgsled1]

1) (†) refl., om person: vrida l. vända sig. Fridthjofer snarade sig då emot dem, och kwad ena wisa: (osv.). Björner Fridth. 24 (1737; fvn. orig.: sneri).

2) om växt: sno l. slingra l. snärja sig (kring l. fast vid ngt o. d.); ss. förled i ssgr.

Ssgr (till 2): SNAR-BINDA. [sv. dial. snarbinda]

1) (numera nästan bl. i vissa trakter, mer l. mindre bygdemålsfärgat) om växt av snärjesläktet Cuscuta Lin. 2LinkBiblH 4: 68 (c. 1550; sannol. om C. epilinum Whe, linsnärja).

2) (numera nästan bl. i vissa trakter, mer l. mindre bygdemålsfärgat) slingerväxten Convolvulus arvensis Lin., åkervinda. Möller (1790).

3) (numera föga br.) i utvidgad anv. av 1 o. 2, allmännare, om växt som slingrar sig kring o. binder sig vid annan växt, slingerväxt, kläng(e)växt. (Bladh o.) Hornstedt 138 (1784; i pl., om slingerväxter av släktet Calamus Lin.). —

-BINDEL. (numera knappast br.) om den (ss. ogräs uppträdande) slingerväxten Convolvulus arvensis Lin., åkervinda; förr äv. allmännare, om annan ss. ogräs uppträdande slingerväxt, dels om Polygonum convolvulus Lin., åkerbinda, dels om Galium aparine Lin., snärjmåra. Landthafra, snarbindell, skerfröö eller hwariehanda ogräs. FörarbSvLag 1: 447 (1693). Aspelin Fl. 26 (1749; om P. convolvulus). Linné Sk. 357 (1751; om C. arvensis). Gadd Landtsk. 3: 186 (1777; om G. aparine). Björkman (1889; om C. arvensis). —

-BORRE. [fsv. snarborre, sv. dial. snarborre] växten Arctium lappa Lin. (vars blomkorgar lätt snärjer sig fast vid kläder o. d.), stor kardborre; anträffat bl. i ssg.

Ssg (†): snarborra-skräpperot, om roten av växten Arctium lappa Lin. (stor kardborre) (som förr haft medicinsk användning); jfr skräppa, sbst.3 a. Månsson Åderlåt. 12 (1642; använt i medel mot röda fläckar i ansiktet). —

-FRÖ. (†) om frö av den på lin parasiterande slingerväxten Cuscuta epilinum Whe (linsnärja). VetAH 1746, s. 190. —

-GRÄS. (numera knappast br.) slingerväxten Galium aparine Lin., snärjmåra. Linné Öl. 129 (1745). —

-MÅRA. (numera föga br.) slingerväxten Galium aparine Lin., snärjmåra; särsk. om underarten G. Vaillantii DC., grönblommig snärjmåra. Gosselman BlekFl. 28 (1865). Lyttkens Växtn. 169 (1904; om grönblommig snärjmåra). —

-REVA. [sv. dial. snarreva] (numera nästan bl. i vissa trakter, mer l. mindre bygdemålsfärgat) om (individ l. art av) snärjesläktet Cuscuta Lin.; särsk. dels om C. europæa Lin., nässelsnärja (äv. kallad allmän l. vanlig snarreva), dels om C. epilinum Whe, linsnärja (äv. kallad äkta snarreva), dels om C. epithymum Lin., ljungsnärja. Linné Vg. 16 (1747; om C. europæa). Torén Rebau o. Hochstetter 237 (1851: Den äkta Snarrefvan). Arrhenius Jordbr. 3: 29 (1861; om C. epithymum). Nyman VäxtNatH 1: 104 (1867: Vanliga Snarrevan). LfF 1867, s. 248 (om C. epilinum). Fries Ordb. (c. 1870; om släktet Cuscuta). Cuscutaceæ, snarrefvornas familj. Rebau NatH 2: 138 (1879). Schulthess (1885: allmän snarrefva). 3NF 5: 228 (1926; om C. europæa). jfr klöver-, lin-snarreva.

Ssg (numera föga br.): snarrevs-släkte(t). växtparasitsläktet Cuscuta Lin., snärjesläkte(t). ArkBot. II. 1: 25 (1904). 2SvUppslB 26: 812 (1953). —

-VINDA. [sv. dial. snarvinda] (numera nästan bl. i vissa trakter, mer l. mindre bygdemålsfärgat) slingerväxten Convolvulus arvensis Lin., åkervinda. Fries Ordb. (c. 1870). LB 2: 153 (1900).

Spalt S 7987 band 28, 1980

Webbansvarig