Publicerad 1980   Lämna synpunkter
SNOK snω4k, sbst.4, n.; best. -et.
Ordformer
(förr äv. -oo-)
Etymologi
[jfr sv. dial. (Skåne) snåg (i uttr. slå snåg, ivrigt (o. i mindre välvillig avsikt) ge akt på saker o. förhållanden); vbalsbst. till SNOKA]
(numera bl. mera tillf., i sht vard.) motsv. SNOKA 2: snokande. Jag håller hundar mot grannen för att slippa snok. Wassing Dödgr. 225 (1958). — jfr HYLLE-SNOK.

 

Spalt S 8169 band 28, 1980

Webbansvarig