| Publicerad 1980 | Lämna synpunkter |
SNORK snor4k, sbst.2, l. SNURK snur4k, sbst.1, i bet. 1, 3 r. l. m., i bet. 2 m.; best. -en; pl. -ar.
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) om den yttersta delen l. ändan av l. slutet på ngt; särsk. dels om den nedersta (längst bort från husbondens l. värdens plats belägna) ändan av l. platsen vid ett matbord där förr tiggare l. objudna gäster hade sin plats (äv. (numera bl. i skildring av ä. förh.) i utvidgad anv., om vid utgångsdörren placerat matbord avsett för tiggare osv.), dels liktydigt med: utkant (av stad o. d.), dels i uttr. på snorken, på sladden (se SLADD, sbst.3 3), övergående i bet.: (till) allra sist l. i sista stund l. (för) sent. Börie iagh så gå och see migh omkring / Hwar något skulle wancka för näbben min / Då wa der itt bol wedh dörra de kallade snorken / Dher trängde iagh migh in dä mästa iagh orcka. Beronius Reb. F 3 a (1674). Han bor på snorken af staden. Lind (1749). En gammal bondkaplan (var) en gäst vid det Biskopliga bordet, och hade .. fått den nedersta platsen. .. J sitter dernere på snurken .. och dricker, (sade biskopen). SvAnekd. 2: 13 (1838). Komma på snorken ell(er) sladden .. (dvs.) Komma för sent ell(er) sist. ÖoL (1852; angivet ss. familjärt). På snorken, (dvs.) till sist, på sista beslutet. Dalin (1854). Nu så ta wi långdans genom alla rum. / .. (hunden) Pälle Knubb ä ändan, ormastjärtens snurk, / swänger, slänger å wiftar å rullar som en burk. Strix 1904, julnr s. 1.
2) [eg. specialanv. av 1; möjl. dock (åtminstone delvis) elliptisk bildning till snork-vakt] (†) vaktpost placerad i utkant av militärt vaktställe l. läger med uppgift att varna (skydda) mot anfall o. d. När wakten är till fots och går i gewehr, skall snorcken träda med i ledet, om det är enfalt och swagt. KKD 10: 322 (1703). Man brukar .. enkla posterne tätt intil, så bakom, som ock ibland framför Corps de Garden, de der allenast gifwa tilkänna, om någon nalkas wakten … Denne posten kallas Snårk, och sättes densamma antingen til häst, eller ock merendels til fot, så länge dag är. LMil. 4: 1359 (1707). När waktstället om dagen sätter ut en snårk til fot, bör densamma intet stå långt från waktstället. Därs. 1380 (1709).
3) [eg. specialanv. av 1] (†) koll., om personer som utgör ngns följeslagare, följe. Fylbyttor, Bacchus snork, de kommo med gevehr / .. och sloge honom (dvs. Orfeus) neer. Rosenfeldt Vitt. 201 (c. 1690).
Spalt S 8187 band 28, 1980