Publicerad 1980   Lämna synpunkter
SNORR snor4, sbst.1, om person m., om sak r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(förr äv. snårr)
Etymologi
[sv. dial. snorr, snurr, person som är onödigt brådskande o. d. i arbete l. yr i sina rörelser, snurra (leksak), penis; till SNURRA, v. (jfr SNURR, sbst.1)]
1) om livlig l. yster pojke; i ssgn POJK-SNORR.
2) (numera bl. i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) penis. Schultze Ordb. 4639 (c. 1755). Tänk att få snorren bränd av solen (vid solbad) och därmed bli handikappad. Det går ju inte! Expressen 1975, nr 165, s. 3.

 

Spalt S 8195 band 28, 1980

Webbansvarig