| Publicerad 1981 | Lämna synpunkter |
SNÅR snå4r, sbst.1, äv. (numera bl. i Finl., bygdemålsfärgat) SNAR, förr äv. SNARR, n.; best. -et; pl. =.
(mindre område l. skogsparti med) mycket tät l. sammanvuxen (o. därigm svårgenomtränglig) samling buskar l. smärre träd o. d.; mycket tätt osv. buskage (eller mycket tät l. sammanvuxen omfångsrik buske); stundom äv. om samling av sammanvuxna örter o. d. (Lat.) Saltus (sv.) tiock skoog, snåår, hwlt. VarRerV 40 (1538). Ja Wargen uthur Skoog och Snarr sig tjdigt steller / Men Räfwen är dok främst, som är på Foten snäller. Spegel GW 37 (1685). I många skogar äro så kallade Snår, hwilka med förmån kunna anwändas til Stör, då de til större eller mindre byggnads-behof aldrig blifwa duglige. AdP 1800, s. 746. I .. (den norska härens) wäg war en bro öfwer en bred ström, och der på andra sidan ett snar eller träsk. Der förlade sig Birkebenarnes här. Afzelius Sag. 3: 55 (1841). Jag känner fläkten från de höga tallar / Och mandelångan ur Linnæas snår. Sätherberg Dikt. 2: 68 (1841, 1863). Örbyhus härad .. är till den största delen en skogsmark, uppfyld af ofantliga mossar och kärr, ofta oländig genom stenbackar och snår samt genom strödda eller öfver hvarandra hopade klippblock. Höjer Sv. 1: 139 (1873). Känslan av ögonblickligt klimatomslag med ljumt lä, surrande humlor och lukt av varm, fuktig jord, då man från kalfjället kommer ner i ängsbjörkskogen, ökas av fågelsången som med ens börjar strömma ur snåren. Selander LevLandsk. 115 (1955). — jfr ASP-, BJÖRK-, BJÖRNBÄRS-, BUSK-, DJUNGEL-, GRAN-, KAKTUS-, MJÖLON-, NYPON-, ORMBUNKS-, PORS-, ROSEN-, SKOGS-, TÖRN-, VIDE-SNÅR m. fl. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) i bildl. l. utvidgad anv. (jfr b), om svårpasserat virrvarr av (undervattens)stenar i farvatten; i ssgn STEN-SNÅR.
b) mer l. mindre bildl. (jfr a); särsk. dels om ngt konkret som är (liksom) hopsnärjt o. buskageliknande l. utgör ett (ogenomträngligt) virrvarr o. d., dels om komplex av företeelser (t. ex. detaljer l. fördomar), vilket är svårt eller omöjligt att reda ut l. bemästra l. komma ifrån o. d. Si, Herden söker up de wilse farna fåren, / Han ropar dem wid namn, och följer dem på spåren / Han äfwen sökte mig, och tog mig nådigt fatt, / Der jag i tiocka snar och syndens mörker satt. Kolmodin QvSp. 2: 71 (1750). En forskning, som iakttog lifvets företeelser, men ej gick vilse i enskildheternas snår. Nyblom i 2SAH 56: 31 (1879). Öfver panna och hals lågo vilda snår / af hans svarta och tofviga hår. Fröding NDikt. 34 (1894). Packkamelerna förblefvo stående, och allt som de samlades, tycktes de bilda ett oöfverskådligt snår af höga halsar och pucklar och .. packningar. Lagerlöf KristLeg. 28 (1904). Varje kväll var staden ett stort vilt snår, där jakten på kvinnan var fri. Siwertz Sel. 1: 219 (1920). Det gällde för honom att kämpa sig ut ur ett snår av fördomar, okunnighet, missförstånd och falska uppfattningar. KyrkohÅ 1927, s. 102. Siwertz Pagoden 152 (1954).
-FORMATION. särsk. (i sht i fackspr.) konkret: formation (se d. o. 2 b) l. bestånd av snårvegetation. MosskT 1891, s. 429. SvNat. 1934, s. 106. —
-FYLLD, p. adj. fylld av l. rik på snår l. snårvegetation, snårfull. Benedictsson Eftersk. 126 (c. 1888). Dahlin SvartL 268 (1934; om raviner). —
-FÅGEL. zool. fågel tillhörande (släktet Atrichornes Stejn. som konstituerar) familjen Atrichornithidæ (vars medlemmar saknar flygförmåga o. håller till på marken i täta snår o. d.), särsk. i pl., om denna familj; stundom äv. (icke i zoologiskt fackspr.) allmännare: fågel som håller till i snår. (Till koltrasten:) Snårfågel, vildfågel! Du gömmer eld under dina mörka fjädrar! Rosenius SvFågl. 1: 29 (1913). 4Brehm 7: 1 (1925). —
-GRYNE. (numera föga br.) bot. gräset Glyceria lithuanica (Gorski) Lindm. (som växer i fuktig snårskog o. d.). NormFört. 36 (1894). Lyttkens Växtn. 1478 (1913). —
-MARK. med snårvegetation l. snårskog (enbart l. rikligt) bevuxen mark (se mark, sbst.1 3 c), snårfylld mark. Ekelund Vårbris 46 (1900). särsk. bildl. (jfr snår, sbst.1 b). För att hon icke skulle råka vilse i grubbleriets snårmarker eller förgås i tvivlets brottsjöar. Bergfors Norr. 164 (1936). —
-SILJA. (numera föga br.) växten Cnidium dubium (Schk.) Thell. (som ofta förekommer i snårskog l. buskage), slidsilja. Kindberg SvNamn 17 (1905). —
-SKIKT. (i fackspr.) (av buskvegetation eller snårskog representerat eller bestående) vegetationsskikt (se skikt 3 b) närmast under trädskiktet, skikt av (busk)vegetation eller snårskog. BotN 1890, s. 5. TurÅ 1976, s. 242. —
-SKOG.
1) mycket tät o. svårgenomtränglig (små)skog (l. skog uppfylld av snår), snårig (små)skog. Castrén Res. 1: 219 (1852). (Elefanterna) hade gått i rask takt och genaste vägen upp mot en flera mil lång snårskog, hvari vi nu fördjupade oss. Möller Afr. 99 (1899). Insprängd i .. (björkskogen) .. är tät snårskog med hägg, al (osv.). FoFl. 1951, s. 129.
2) bildl. (jfr snår, sbst.1 b), om (stort) komplex av företeelser som det är svårt l. omöjligt att reda ut l. få rätsida på o. d. I sociallagstiftningens snårskog kan nu ej ens de specialtrimmade socialarbetarna hitta rätt så mycket mindre då pensionärerna, änkorna, mödrarna (osv.). NDag 1948, nr 222, s. 2. President Kennedy ville uppnå mycket, inte minst ville han röja upp i en snårskog av fördomar. DN(A) 1963, nr 335, s. 2.
-SPIREA. bot. växten Spiræa chamædryfolia Lin. (som bildar mycket täta bestånd), kvastspirea. Weimarck SkånFl. 367 (1963). —
-STARR. bot. växten Carex Pairæi Schultz (som ofta förekommer i snårskog l. buskvegetation). Weimarck SkånFl. 169 (1963). —
-STIG. (mera tillf.) stig genom snår l. snårskog l. av snår kantad stig. JHemmer (1935) hos Kihlman NordProf. 16. —
-TÄT. (numera nästan bl. i vitter stil) som utgör l. har ett tätt l. täta snår l. tät snårskog l. tät, snårlik vegetation, tät o. snårig. Det fans en kilformig, snårtät del af parken. Benedictsson FruM 168 (1887). Hemliga makter i snårtät skog / skrämdes af yxans slag. Myrén Dalb. 47 (1909). —
-VICKA l. -VICKER, pl. (numera föga br.) bot. växten Vicia dumetorum Lin. (som ofta förekommer i lövskog l. snårvegetation), buskvicker. Lilja SkånFl. 550 (1870: Snår Wicka). Kindberg SvNamn 20 (1905: snårvicker). —
Särsk. förb. (mera tillf.): snåra l. snåras igen. särsk. i pass. närmande sig deponentiell anv.: täppas till l. växa igen med snår. De smala stigarna snåras snart igen. Nordlund Orm. 35 (1925). jfr: Buskagen var igensnårade. Norlind Borgebyminn. 296 (1939). —
SNÅRIG, adj.
1) som utgör l. har karaktär av snår; som är fylld l. täckt l. präglad av snår l. snårskog; tät o. hopsnärjd l. snärjande. Är skogen snårig eller finnas der tätt bevuxna kärr, så är det godt att drifvaren låter höra ett och annat jagtrop. Hahr HbJäg. 271 (1866). Kongo 1: 336 (1887; om underskog). Fält med blommande klöfver, gulnad, snårig råg och susande hvete. SödermLT 1894, nr 129, s. 1. Där heden övergick i småknottrig fjällbjörk och snårigt vide, runno tvänne skidspår nedför sluttningen. Hertzman-Ericson Norrifr. 7 (1926). På smala, snåriga stigar, ibland nästan oframkomliga. Fridner Ensam 33 (1929). Rääf Sugimoto BlmrNJord 148 (1934; om häck). Det ursprungliga naturlandskapet var .. igengrott med högvuxen, snårig växtlighet. Selander LevLandsk. 137 (1955).
a) om ngt konkret: snårlik, hopslingrad, tilltrasslad. Dessa (hellenistiska) kolonner i ständig upprepning, mest korintiska med buskigt snåriga kapitäl, måste skänkt de arabiska moskébyggarna i erövringens tider ett svårutplånligt intryck. Munthe IslamK 20 (1929).
b) om ngt mer l. mindre abstr. (ofta i fråga om framställning i tal l. skrift): krånglig l. tillkrånglad, invecklad. Rönblom Tryckfr. 37 (1940; om lagbestämmelser). (En av seminariedeltagarna) var en avgjord fiende till psykoanalysens tro på psykiska orsaker vid psykiska rubbningar … Denna opposition ledde till många livliga diskussioner över detta viktiga och snåriga problem. LundagKron. 4: 349 (1957). Birgitta Trotzig skriver ofta snårigt, omusikaliskt och publikfrånvänt. BonnierLM 1961, s. 459. Snåriga förbindelser mellan människovårdarnas personliga problem och deras behandling av beroende människor .. bäddar för mycken inhumanitet. DN(A) 1966, nr 34, s. 2.
Avledn.: snårighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara snårig; särsk. till 1, äv. konkretare: snårig vegetation. Nordensvan (o. Krusenstjerna) 2: 151 (1880; om egenskap hos skog). När hon kom ut ur den tätaste skogen och snårigheten, rätade hon liksom befriad upp sig. Didring Malm 2: 194 (1915).
Spalt S 8291 band 28, 1981