| Publicerad 1981 | Lämna synpunkter |
SNÅRE, n., l. SNÅRA?, sbst.2, f.; pl. -er (Hiärne 2Anl. 62 (1702)) l. -or (Hiärne 2Anl. 285 (1706)).
(†) snår; äv. koll.: snårig vegetation l. snårskog. I tiocka dungar, snårer och siögar. Hiärne 2Anl. 62 (1702). Möyeligt är det ock, at någon udd eller näsz .. är ymnogt bewuxen medh dung och snåre. Därs. 396 (1706). Dens. 1Hskr. 30 (c. 1715).
Spalt S 8295 band 28, 1981