Publicerad 1982   Lämna synpunkter
SOLK sol4k, sbst.3, n.; best. -et.
Ordformer
(förr äv. så-, -ck)
Etymologi
[sv. dial sålk, sulk, sölk; till SOLKA, v.1 — Jfr SOLKIG]
motsv. SOLKA, v.1 1: (kletig l. klibbig) smuts l. orenlighet. Schroderus Dict. 83 (c. 1635). Jag går på en gata med bilar och folk / i en marsdags moddiga, tövåta solk. Selander Stad. 19 (1926). — särsk. mer l. mindre bildl.; särsk. (i vitter stil) om ngt ur moralisk synpunkt mindervärdigt. LejonkDr. 151 (1688). Du vackra hem, där vackra mänskor bo — / I skönhet, renhet, skyddade mot lifvets solk. Strindberg Kamm. 5: 26 (1909). — jfr ORDA-, SAMVETS-SOLK.
Ssg (Anm. Nedanstående ssg möjl. att hänföra till solka, v.1): SOLK-LAPP. (föga br.) solkig lapp (se lapp, sbst.3 1, 2). Högberg Vred. 2: 349 (1906). Dens. Baggböl. 2: 79 (1911).
Avledn.: solklappig, adj. (föga br.) om dräkt: lagad med solkiga lappar, solkig o. lappad; äv. om person: klädd i solkiga o. lappade kläder. Högberg Vred. 3: 304 (1906; om dräkt). Solklappiga arbetare. Dens. Baggböl. 1: 167 (1911).

 

Spalt S 8724 band 29, 1982

Webbansvarig