| Publicerad 1982 | Lämna synpunkter |
SOLKIG sol3kig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. SOLKOT, adj.; n. =.
(kletigt l. klibbigt) smutsig, nedsolkad; i sht förr äv.: som solkar ner sig l. som innebär ett nedsolkande, snuskig. Offta twetta Ansichtet medh skärt watn, thet är renligit: Medh förlått (dvs. smink) bestrykat, thet är solkot. Schroderus Comenius 578 (1639). Han bar en vit skjorta som inte verkade solkig i kvällsljuset. Wästberg Kung. 419 (1955). — särsk. oeg. l. mer l. mindre bildl.; förr särsk. om släkt, närmande sig bet.: lågättad. (Döden) Rycker så snart bort den, som ähr födder af Kongliga blode, / Som den födes af solkugan art, af grofva föräldrar. JWollimhaus Vitt. 4 (1666). Man följde hela hans (dvs. L. Wivallius) vargaliv, en dristig och solkig saga i kärlek och lögn. Björkman-Goldschmidt Minns 69 (1962).
Spalt S 8725 band 29, 1982