Publicerad 1982 | Lämna synpunkter |
SOLSICKA sω3l~sik2a, äv. -SVICKA ~svik2a l. -SVECKA ~svek2a, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Linné Sk. 115 (1751) osv.) ((†) -er Franckenius Spec. B 1 b (1638), Dybeck Runa 1845, s. 73); förr äv. SOLSKVÄCKA, r. l. f., anträffat bl. i pl. -or (SvMerc. V. 3: 289 (i handl. fr. 1752)). Anm. 1:o Den i SvMerc. V. 3: 287 (i handl. fr. 1752) förekommande formen solqwäkor, pl., torde vara felaktig för solsqwäckor, pl. 2:o Den hos Strindberg NSvÖ 1: 105 (1906) förekommande pl.-formen solsiklar torde vara en ombildning med anslutning till siklar, pl. av SIKEL, sbst.2 3:o Den hos Nordquist Dietrich Anv. 106 (1806; från Skåne) uppgivna formen Solwicker, pl., är antingen felaktig för solsvicker l. en ombildning med anslutning till VICKER.
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ss. benämning på vissa växter som har (stora) gula blommor (o. vänder sig efter solen); företrädesvis dels om växten Calendula officinalis Lin., ringblomma (äv. dels i uttr. vanlig solsicka, dels allmännare, om växt av släktet Calendula Lin.), dels (i sht i Skåne) om växten Chrysanthemum segetum Lin., gullkrage (äv. kallad vild solsicka); i uttr. vild solsicka äv. om växten Calendula arvensis Lin., åkerringblomma. Franckenius Spec. B 1 b (1638: Soolsicker, pl.; om C. officinalis). Solsqwäckor, som de kallas i Skåne, woro (på Rügen) det förnämsta ogräs. SvMerc. V. 3: 289 (i handl. fr. 1752). Retzius FlOec. 135 (1806: Wild; om C. arvensis). Solsicka .. (är) ett gemensamt namn på (gula) Blomhålksväxter, som vrida sig efter solen. Fries Ordb. 115 (c. 1870). Lilja SkånFl. 617 (1870: Wanlig). Därs. 625 (: Wild; om Ch. segetum). Schulthess (1885; äv. om Helianthus annuus Lin., solros, o. om Arnica montana Lin., hästfibla). Bolin Åkerogräs 38 (1903: Solsicka; om Ch. segetum). Törje Växtfört. 2: 53 (1938; allmännare). Ingers SprLund 118 (1957; om gullkrage).
Spalt S 8738 band 29, 1982