Publicerad 1982   Lämna synpunkter
SOLV sol4v, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SÖLV söl4v, sbst.2, l. SILV sil4v, sbst.2, l. SULV sul4v, l. SYLV syl4v, sbst.2, n. (BoupptVäxjö 1735 (: Sylf, pl.) osv.), äv. r. l. m. l. f. (Schroderus Comenius 501 (1639), Collinder SvOrdhjälp 167 (1968)); best. -et resp. -en; pl. = (BoupptVäxjö 1735, osv.) resp. -ar (König Mec. 179 (1752), Fatab. 1908, s. 215) l. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -er (möjl. äv. att hänföra till sg. solva l. sölva, Linc. Tttt 3 b (1640: solfwer), Hagberg DödGäst. 204 (1937: sölver; från Skåne)); äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SOLVA sol3va2 l. SÖLVA söl3va2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (VarRerV 20 (1538), Evers Fosterj. 24 (1909)) l. -er (se ovan).
Ordformer
(silv (-ll-, -f m. m.) 1717 (: Sillfvekäppar)—1952 (: silvastol; från Skåne). solfvor (-å-, -fw-), pl. c. 1730—1884. solv (-å-, -f m. m.) 1639 osv. solver (-fw-), pl. 1640—1937 (från Uppl.). sulf c. 1755 (från Västergötl.). sylf 1735—1829 (: Sylfva stol). sölfvor (-ffu-), pl. 1538—1909. sölv (-ll-, -f m. m.) 1538—1909. sölver, pl. 1908 (från Skåne)—1937 (från Skåne))
Etymologi
[sv. dial. sålv, sölv, söll, selv, silv, sulv, syv, syll, sylv, sålva, söla, sel(v)a, silva, syl(v)a, sylla; liksom fd. sølf (i ssgn væværæ sølf), d. sylle, sølle, sølve möjl. av mlt. sülfende (lt. sülfende, sülwenne) l. sülfegge, selfegge (lt. sülvegge) l. lt. sülfkante l. mht. selpende (t. dial. silbende, selbende), alla med bet.: av vävens egna trådar bildad kant på en väv, stadkant, av mlt. sülve, silve, selve, sölve resp. mht. selp, alla med bet.: själv (se SJÄLV), o. mlt., mht. ende, ända (se ÄNDA), resp. mlt. egge, egg, ytterkant (se EGG), o. kante, kant (se KANT, sbst.). — Jfr SALBAND, SOLVA, v.]
1) (†) om ändstycket av varpen i en väv (vilket, då väven är färdig, klipps av bakom solven (i bet. 2), varefter varptrådarna för att underlätta inredningen av en ny väv knyts samman med den nya vävens varptrådar), drum (se d. o. 2). (Sv.) Solf .. (t.) die Trümmer, daran die Weber das Garn knüpffen. Lind (1738). Schulthess (1885; med hänv. till drum). jfr: Warpen .. kallas .. af wäfware solf, uprennings garn. Spegel 552 (1712). — jfr VÄV-SOLV.
2) vävn. om var o. en av de mellan en övre o. en undre ribba i en vävstol anbringade trådar som var för sig bildar en ögla (l. uppbär en ring l. maljong) varigenom en varptråd (stundom två l. flera varptrådar) löper o. som tjänar till att ömsevis lyfta o. sänka vissa av varptrådarna så att skäl bildas; i pl. (förr äv. i sg.) äv. ss. sammanfattande benämning på ett antal samtidigt fungerande sådana trådar o. de ribbor mellan vilka de är anbringade, skaft (se SKAFT, sbst.1 I 4); äv. om annorlunda konstruerad anordning med uppgift att ömsevis lyfta o. sänka vissa varptrådar så att skäl bildas, särsk. dels om vart o. ett av ett antal par av trådar som är slingrade om varandra, dels (i fråga om primitiv vävstol) om var o. en av ett antal öglor bildade av en på en käpp upphängd tråd. VarRerV 20 (1538). Tweggeskafta wäff fordrar en dublan solff (eller wäffskafft). Schroderus Comenius 501 (1639). (Det bör iakttagas att) Tråarne ordentel. trädas igenom Sålfworne på Skaften. Broman Glys. 3: 136 (c. 1730). A (på en figur) visar ett af solfven i ett s. k. satsskaft; dess öfre och nedre del äro hvarandra fullkomligt lika och upptaga varpändan på det ställe, der de äro slingade om hvarandra. UB 6: 424 (1874). I en enkel vävstol .. kan solven vara öglor lagda kring varptrådarna och samlade på en käpp. NordTextilteknTerm. 77 (1974). jfr: För höga varptätheter använder man tunna stålbleck, flatsolv. BonnierLex. 13: 137 (1966). — jfr GRUND-, HARNESK-, VÄV-SOLV. — särsk.
a) i vissa uttr.
α) (†) så l. så många solv (vävnad) l. (vävnad) på så l. så många solv, (vävnad) vävd med så l. så många skaft. 1 st:, 15 Sylf drälls duk. 5 al(nar) lång. BoupptVäxjö 1735. 3 Lärftsdukar på 8 Sölf. Därs. 1794. Därs. 1825.
β) så l. så många (trådar) i solv, betecknande att ngt väv(t)s med så l. så många trådar löpande genom samma solv. (Det) är .. vanligt, att man har blott en tråd i hvarje solf .. och blott undantagsvis förekommer två i solf. 4GbgVSH V—VI. 4: 63 (1903). Tuskaft 2 trådar i solv. Sylwan Ryor 64 (1934; text under bild).
b) i utvidgad anv., ss. senare led i ssg betecknande vävnad vars mönster framställts med så l. så många skaft; jfr SJU-SOLV.
c) mer l. mindre bildl. VetAH 1804, s. 56.
3) (†) vävsked. Schultze Ordb. 4013 (c. 1755; från Västergötl.).
Ssgr (till 2; vävn. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan möjl. äv. hänföras till solva, v.): A: SOLV-BLAD. [anledningen till benämningen är sannol. att skälbladet i likhet med solven håller skälet öppet] (†) = skäl-blad 1. Verd. 1883, s. 58. —
-BRÄDE l. -BRÄDA. bräde (vanl. försett med pinnar kring vilka öglorna knyts o. stundom försett med en fotplatta); jfr -fjöl, -slagare-stol, -stock, -stol, -trä 2. Grenander Nyberg LanthVävst. 411 (1974). —
-BÄRARE. (†) = -stång 1. Ekenmark Hb. 22 (1820). —
-FJÖL. [sv. dial. solvfjöl, söllafjöl] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -bräde. Karlin KultM 26 (1888: solffjelen). —
-GARN. (solv- c. 1740 osv. solva- c. 1645. solve- 1608) till solv använt l. avsett garn; jfr -tråd. Rääf Ydre 3: 156 (i handl. fr. 1608). —
-HANK. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om solv med en för varptråd(ar) avsedd ögla (o. öglor för solvkäpparna). Landsm. II. 5: 9 (1881; från Möre). —
-KAM. (†) = -skaft 2; jfr kam, sbst.2 1 c β. TT 1884, s. 72. —
-KLISTER. (förr) klister använt l. avsett för klistring av solv (så att dessa blev mera hållbara). Ekenmark Dräll. 10 (1828). —
-KLYKA. (i sht förr) för förvaring av knutna solv avsedd klyka; jfr -ställ. RedKultFören. 1910—11, s. 29. —
-KNYTNING. knytning av öglor på solv. Ekenmark Hb. 139 (1820). —
-KROK. vid införande av varptråd i solv använt (metall)redskap som i ena ändan har en krok (l. liknande anordning). DA 1824, nr 123, Bih. s. 5. Ekenmark Lb. 23 (1847). —
-KÄPP. (solv- 1783 osv. solve- 1717 (: Sillfvekäppar)) i enkel vävstol: käpp på vilken ett snöre som bildar solvöglor är upphängt; i mera utvecklad vävstol: vardera av de två ribbor mellan vilka solven är anbringade, skaft (se skaft, sbst.1 I 4); jfr -skaft 1; -stång 2, -trä 1. VDAkt 1717, nr 287. Fatab. 1958, s. 210 (i enkel vävstol). —
-MAKARE. (numera bl. i skildring av ä. förh.) textilarbetare med uppgift att tillverka solv (för hand). Dalin FrSvLex. 2: 76 (1843). —
-NOTA. om schematisk framställning av den ordning enligt vilken varptrådarna skall trädas i solven för viss bindning (jämte anvisning om hur tramporna knyts till skaften m. m.). DN(A) 1926, nr 87, s. 20. —
-SKAFT.
1) = -käpp. LfF 1835, 1: 81. Fatab. 1928, s. 146 (i enkel vävstol).
2) av två solvkäppar o. solv bestående anordning för åstadkommande av skäl; jfr skaft, sbst.1 I 4, o. -kam. Ekenmark Hb. 20 (1820). —
-SLAGARE-STOL. (numera bl. i skildring av ä. förh.) = -stol. Nyrén KlädFabr. 131 (1783). —
-SNÖRE. snöre använt l. avsett till solv. UB 6: 448 (1874). —
-STOCK. för solvknytning avsedd träställning, vanl. bestående av ett kraftigt trästycke försett med pinnar kring vilka öglorna knyts l. av ett (på en fot anbringat) bräde med hack för öglorna; jfr -bräde, -fjöl, -slagare-stol, -stol, -trä 2. Grenander Nyberg LanthVävst. 281 (1974). —
-STOL. (solv- 1781 osv. solva- 1829 (: Sylfva stol)—1952 (: silvastol; från Skåne)) solvstock med fot. BoupptVäxjö 1781. —
-STÅNG.
1) upptill på vävstol befintlig stång över vilken snören som är fästa vid de övre solvkäpparna i varje skaft löper; jfr -bärare. Nyrén KlädFabr. 134 (1783).
2) = -käpp. Torpson Eur. 1: 38 (1895). —
-STÄLL. för förvaring av knutna solv avsedd ställning (vanl. bestående av två pinnar fästa vid en fotplatta); jfr -klyka, -ställning. Grenander Nyberg LanthVävst. 282 (1974). —
-STÄLLNING. = -ställ. Norlind AllmogL 228 (1912). —
-TRISSA. skafttrissa. Hallstén o. Lilius (1896). —
-TRÅD. (solv- 1820 osv. solva- 1618—1863) till solv använd l. avsedd tråd (av textilt material l. metall); jfr -garn. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 449 (i handl. fr. 1618). SvUppslB 18: 844 (1934; av metall). —
-TRÄ. (solv- 1926 osv. solve- 1640. solvo- 1538 (: sölffuo trä))
1) (†) till 1: varpbom. VarRerV 34 (1538). Linc. Tt 5 a (1640).
2) = -stock. RedNordM 1926, s. 18. —
-ÖGA. om den del av ett solv som är avsedd att omsluta en l. flera varptrådar; dels om en av solvtråden bildad ögla, dels om ring l. med hål försedd platta av metall l. glas o. d.; jfr maljong o. -ögla. Ekenmark Hb. 91 (1820; av metall). 2UB 8: 285 (1900; om ögla bildad av solvtråden). —
-ÖGLA. av solvtråd bildad ögla (använd att omsluta en l. flera solvtrådar); jfr -öga. Ekenmark Lb. 23 (1847).
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SOLVA-GARN, -STOL, -TRÅD, se A.
C (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SOLVE-GARN, -KÄPP, -TRÄ, se A.
D (†): SOLVO-TRÄ, se A.

 

Spalt S 8740 band 29, 1982

Webbansvarig