| Publicerad 1982 | Lämna synpunkter |
SORGLIG sor3jlig2, äv. (numera bl. skämts. l. arkaiserande) SORGELIG sor3jelig2 l. SORGERLIG sor3jerlig2, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SORGSLIG sor3jslig2, förr äv. SÖRGLIG l. SÖRGELIG, adj. -are. adv. -A (†, Psalt. 35: 14 (öv. 1536), Schultze Ordb. 4018 (c. 1755)), -EN (numera bl. mera tillf., UppsDP 11/9 1595 osv.), -T (Creutz Vitt. 29 (1761) osv.).
1) som förorsakar l. inger sorg l. bekymmer l. är ägnad att förorsaka osv. sorg (se d. o. 1, 1 f α, β) osv. l. som ger uttryck åt sorg osv., sorgesam l. bedrövlig l. bekymmersam; äv. substantiverat; äv. skämts. l. förbleknat, ofta äv. liktydigt med: tråkig l. beklaglig; jfr 3. Intermezzot fick sorgliga följder. Vi nödgades se den sorgliga sanningen i vitögat. Sorgligt ryktbar. Filmen slutade sorgligt l. hade ett sorgligt slut. Sorgligt nog. Sorgliga erfarenheter. En sorglig historia. En sorglig visa. G1R 8: 328 (1533). (Vi, dvs. Sigismund,) hafve förnummedt sörgelige och bedröfvede tidender om k. Maij:t vår elskelige käre her faders dödelige afgång. RA I. 3: 151 (1593). (Om) med Bannor och hårdt förtret, Påck, snorckan och afwund / Går utj Gården till, den ene förachtar den andre, / Der är sorgelig Låth. BröllBesv. 366 (c. 1660; uppl. 1970). Kring denna rymden hvad qval och sorglig syn! / Svarta Kors och Grafvar / Fördunkla Templets tupp i skyn. Bellman (BellmS) 1: 183 (c. 1775, 1790). Stämmer .. (ett musikstycke) till vemod, så är dess charakter sorglig. Mankell Lb. 76 (1835). Rydberg Ath. 77 (1876; substantiverat). Det är sorgligt att se, huru Sverige (vid fredsförhandlingar med Ryssl. efter K. XII:s död) spjernar med förtviflad ansträngning mot ödet, som oundvikligt var. Svedelius i 2SAH 55: 153 (1878). Sorgeliga saker hända / Än i våra dar minsann, / Sorgeligast är dock denna — Den om fröken Madigan. Saxon ElvMadigan 44 (1889, 1932). Det ädla beslutet att rädda .. bröderna Bourmaister (från skandal) .. hade sorgligt att säga stigit honom en smula åt huvudet. Bergman JoH 269 (1926). (Jag skrev) verser, som var så sorgeliga, att de blötte ner hela släktens .. lager av spetsnäsdukar. Järrel Lapp 93 (1957). — särsk.
a) i uttr. sorgligt skådespel, förr äv. sorgligt spel, om sorgespel, tragedi. Cardinalen Hugo Blancus .. författade .. een Tragedia, eller itt sorgeligit Skådespel. Schroderus Os. 2: 605 (1635). (Lat.) Tragœdia .. (sv.) sorgligt spel. Cellarius 233 (1699).
b) i fråga om människas l. djurs utseende, uppträdande o. d., skämts. l. förbleknat: bedrövlig (se d. o. 3) l. ynklig l. löjlig l. jämmerlig. Göra en sorglig figur. (Asfåglarna) äro nästan alla stora, fega, glupska och stinkande, med ett klumpigt och sorgligt utseende. Holmström Ström NatLb. 2: 15 (1852). Jag var i Landskrona, då de första remonterna kommo dit från Ottenby (stuteri), där de fått otillräcklig föda och skötsel, och de sågo värkligen sorgliga ut. GHT 1895, nr 237, s. 3. — särsk. [efter sp. el caballero de la triste figura] i uttr. riddaren av den sorgliga skepnaden, ngn gg äv. han av sorgliga figuren, om Miguel de Cervantes Saavedras romanfigur, don Quijote de la Mancha; äv. i överförd anv., vid pantlek, ss. beteckning för straff för kavaljer bestående i att kavaljeren i sitt knä får taga en dam som därefter kysses av en annan, av henne utvald kavaljer. Riddaren af den sorgliga Skepnaden. Stiernstolpe SällskL 103 (1817; bildl.). Han af Sorgliga Figuren. Fröding NDikt. 111 (1894).
2) (numera bl. i högre stil, ålderdoml.) om person: tyngd av sorg (se d. o. 1, 1 f α, β) l. bekymmer, sorgsen l. bedrövad l. dyster l. bekymrad; äv. opers.; äv. i utvidgad anv., om utseende l. uppträdande o. d.: som kännetecknar person som är tyngd av sorg osv.; äv. oeg. l. bildl.; jfr 3. Krist’ Lilla tar på sig handskarne små, / Så sorgelig hon till Tideman går. SvForns. 1: 353. Iach bugade mich sörgeliga såsom een klaghande modher. Psalt. 35: 14 (öv. 1536). Svart G1 41 (1561; opers.). Sorge-Suck Ok Tröst-Taal, Widh .. Thomas Andersens .. Jordsättning .. Mäd sorglig Penna .. Afffattat. Lucidor (SVS) 263 (1672). Strängspel kitlar en ung, och muntrar sorgliga Gubbar. Nicander GSann. 136 (1767). Blenda gick ur fadrens salar. / Af sina kullar, träd och dalar, / Hon tog ett sorgeligt farväl. Stagnelius (SVS) 3: 153 (1822). Det vanliga kännetecknet på en .. (skrymtaktig) gudaktighet är ett sorgligt utseende, .. ett skenheligt undvikande af lifvets oskyldiga glädje. Tegnér (WB) 6: 242 (1828). ”Får jag icke resa till Stockholm!” frågade gossen sorgligt. Mellin Nov. 1: 291 (1846, 1865). Sorglig min. Sundén (1891). RöstRadioTV 1960, nr 44, s. 33.
3) (numera bl. mera tillf.) som har avseende på l. samband med sorg (se d. o. (1 c o.) 2) l. oro l. bekymmer, sorg-; äv. (jfr 1): som för tanken till sorg (i bet. 1 c l. 2) l. oro l. bekymmer, sorg-. G1R 1: 327 (1524; om klagomål). Till din (dvs. Mozarts) ähra / Bäfvar fleuten, öm och svag; / Lutan hörs sin klagan bära / I de sorgligaste slag. / Pukorna din lik:sång nära, / Mumla ömhet och behag. Bellman (BellmS) 11: 97 (1792). JGOxenstierna 5: 90 (c. 1817; om cypress). Stjernarps fana fjerran röjdes / Sorgligt hissad halft på stång. Snoilsky 2: 39 (1881). Edqvist Kamr. 278 (1932: sorgligt brevpapper).
1) till 1: egenskapen l. förhållandet att vara sorglig; äv. konkret(are), om sorglig händelse l. sorgligt förhållande o. d. Serenius P 2 a (1734). Larsson Hemmab. 44 (1916; om ett självmord). SvD(B) 1957, nr 99, s. 8.
2) (numera bl. i högre stil, ålderdoml.) till 2: egenskapen l. förhållandet att vara tyngd av sorg l. bekymmer, sorgsenhet, dysterhet. Björn Besynn. 29 (1792). WoH (1904).
Spalt S 8938 band 29, 1982