Publicerad 1982   Lämna synpunkter
SORPA sor3pa2, v.2, l. SURPA sur3pa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(sorp- c. 1755. surp- 1811. sårp- c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. sorpa, surpa; jfr nor. dial. surpa, plaska, söla, t. dial. surpfen; jfr äv. sv. dial. syrpa, sörpa, sörpla; möjl. besläktat med lat. sorbere, sörpla, gr. ῥοφέω, sörplar, lit. srėbiù, sörpla; av ljudhärmande urspr. — Jfr SORPLA, SÖRPLA]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = SORPLA. Schultze Ordb. 5197 (c. 1755).
Särsk. förb. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SORPA I SIG10 4 0. sörpla i sig (ngt). JournLTh. 1811, s. 649 (: surpade).

 

Spalt S 8952 band 29, 1982

Webbansvarig