Publicerad 1982   Lämna synpunkter
SPAKFÄRDIG spa3k~fæ2rdig, adj. -are. adv. -T (Columbus BiblW A 2 b (1674) osv.), -FÄRDELIGEN (†, Forsius Phys. 339 (1611), Möller (1745, 1755)).
Ordformer
(spaak- 1590—1712. spack- 1662—1666. spak- 1547 osv. — förr äv. -ferd-, -igh)
Etymologi
[fsv. spakfärdhoger; jfr fd. spakferdig (d. spagfærdig), nor. spakferdig; av SPAK, adj., o. -FÄRDIG]
(numera i sht dels i vissa trakter, bygdemålsfärgat, dels arkaiserande)
1) om person: spak (se SPAK, adj. 2); äv. bildl. G1R 18: 206 (1547). (Fabius Maximus var) uti alt sitt tahl och Omgänge, såsom ett Lamb .. mild och spaakferdig. Rudbeckius KonReg. 89 (1614); jfr 2. Schroderus Os. 2: 330 (1635; bildl.). Abraham, som lät sig nöija åt sin del, som Lot honom lemnade, som war spakferdig och fridsam, och wille intet träta, .. han tapade ther intet vppå. Swedberg Cat. c 1 a (1709). Kolingen har kanske stärkt sig med en del medicin till invärtes bruk innan han begett sig hit, men uppträder i alla fall spakfärdigt och hyggligt. Carlsson HelaSthm 312 (1912).
2) om djur: spak (se SPAK, adj. 3). Petreius Beskr. 2: 157 (1614; om ridhäst). Ehuru grymma och obändiga .. (lejonen) af naturen äro, låta the likwäl giöra sig spakfärdiga, när the blifwa rätt handterade ifrån första början. Orrelius Diurr. 2: 1 (1750). 2VittAH 5: 201 (1790, 1796; ss. adv.).
3) i överförd l. utvidgad anv., om ngt sakligt: spak (se SPAK, adj. 4). Girs G1 64 (c. 1630). (En) lag, hwilcken .. hafwer giordt Inwånarenas uti Attica wilda Sinnen spakfärdige. Ehrenadler Tel. 789 (1723). (Tidningen tycks) hafva varit temligen spakfärdig och sansad under de sednare veckorna. Beskow (1842) i 3SAH XLIII. 2: 107. Birgitta var inte from i klosterblek och spakfärdig mening. Hennes religiösa geni darrade av otålig handlingsiver. Näsström FornDSv. 1: 136 (1941). — särsk. (†) som rör sig föga l. inte alls, stilla, stillastående. VetAH 1750, s. 57 (om magnetnål).
Avledn.: SPAKFÄRDIGHET, r. l. f. [jfr d. spagfærdighed] (numera i sht dels i vissa trakter, bygdemålsfärgat, dels arkaiserande) till 1—3, om egenskapen att vara spakfärdig, spakhet. Schroderus KonFörähr. 50 b (1606). Att samma Körkenämbdh som Oroligen willia lefua, måtte genom gått Maner Disponeras till fridh och Spackfärdigheet. VDAkt. 1662, nr 114. Säkra skäl, at Orrar kunna genom kånst bringas til tämmelig spakfärdighet, när man (osv.). VetAH 1751, s. 135. Benbrott synes snarare kunna läkas på fäkreaturen än på hästar i afseende på deras större spakfärdighet och benägenhet till stillhet. Florman Hushållsdj. 224 (1834). Lundell (1893).

 

Spalt S 9084 band 29, 1982

Webbansvarig