| Publicerad 1983 | Lämna synpunkter |
SPARR spar4, sbst.4, n. (Almroth Karmarsch 656 (1839), Ericsson Schultz Urmak. 146 (1928)) l. r. l. m. (Schroderus Comenius 458 (1639: Hiwlsparren, sg. best.), PriskatalSonesson 1895, s. 18); best. -et resp. -en; pl. =; förr äv. SPARRE, sbst.2, r. l. m.
(numera föga br.) anordning som stänger l. hejdar (ngt, i sht hjul i mekanism l. på maskin o. d.), spärr, spärranordning; särsk. om sådan anordning i valsverk (jfr SPARR-HAKE, sbst.1); äv. i urverk: spärrverk, spärr. Genom sparret (.., som består af ett sparrhjul med sin sparrhake), är valsen så förenad med dess hjul, att detta kan stå stilla när valsen vrides baklänges för lodets uppdragning. Almroth Karmarsch 656 (1839). Skulle tillfälligtvis handtlangaren icke hinna slå ifrån muffen i samma ögonblick, som sparren (å ändan af häfstången o) stänger hjulet m, så går trillan c lös på muffringen. JernkA 1867, s. 257. (Plansvarvarna) bestå af .. hyfladt support-fundament och skjutbar tvärplatta samt en i alla riktningar, meddelst vef och amerikansk sparr, sjelfverkande Kors-support. PriskatalSonesson 1895, s. 18. Ericsson Ur. 68 (1897; om spärrverk i ur). (Klock-)Lodet vrider .. omkring valsen genom sin tyngd och afvecklar kedjan … Den hindras från att löpa för fort genom en spärrhake, sparret, som griper in i kuggarna på ett hjul. Hector Husg. 129 (1904). Ericsson Schultz Urmak. 146 (1928). — jfr HJUL-, KONTRA-SPARR.
Ssgr, se sparra, v.1 ssgr.
Spalt S 9192 band 29, 1983