Publicerad 1983   Lämna synpunkter
SPEKTERA, v. -ade.
Ordformer
(spect-)
Etymologi
[av mlat. spectare, hänföra sig, av lat. spectare, se, betrakta, vetta, frekventativ bildning till specere (se SPECIES). — Jfr SPEKTABEL, SPEKTAKEL, SPEKTANT, SPEKTATOR]
(†) höra (till l. under ngt), tillhöra (ngt); äv.: angå l. beröra l. hänföra sig till (ngt). Håfrätten kan icke uptaga een saak som specterar och hörer till rådhuset. Gustaf II Adolf 238 (c. 1620). Aldenstundh tractaten specterar icke alenast vår stat, uthan och the tyranners förehafvande i Tyslandh, dherföre spörs om man medh godt samvet skall kunna låta them blifva oassisterade. RP 2: 1 (1630). Kongen i Danmarck hafuer .. förlähnt .. (borgmästaren i Köpenhamn) ett Canichedömme i Skåhne, huilket specterar hijt till bem(äl)te Sochen Åkyrkeby. HSH 39: 407 (1658).

 

Spalt S 9329 band 29, 1983

Webbansvarig