Publicerad 1984 | Lämna synpunkter |
SPIK spi4k, sbst.5, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar (Schroderus Comenius 534 (1639: handspijkar), Jacobsson ArtillK12Tid. 201 (i handl. fr. 1718) osv.) ((†) -er SthmSkotteb. 1549, s. 111 (: handt-spiker), TbLödöse 527 (1619: håndspicker); -or Jacobsson ArtillK12Tid. 206 (cit. fr. 1703: hiulspijckorna, best.; möjl. till en sg. spicka)).
1) hjuleker. Jacobsson ArtillK12Tid. 201 (i handl. fr. 1698). Spik säjs någon gång enkelt, för Hjulspik el(ler) Ekra. Weste FörslSAOB (c. 1817).
3) (förr) om litet, med l. utan skaft försett handspett. (Smältaren) tager .. spijken och sätter honom igenom slaggholet till botten. PalmskSaml. nr 287, s. 1163 (1676). Spik vid kopparsmältningar kallas små handspett, med eller utan träskaft. Rinman 2: 782 (1789). Lindroth Gruvbrytn. 2: 34 (1955); jfr: Hytte reskap .. Jtem en stöte spijck. InventKopparbg 1576. — jfr PÅT-, RENS-, RYMNINGS-, RÖR-, SLAGG-SPIK.
1) (†) till 1, på hjulnav: navet omslutande ringformigt järnband i vilket ekrarna är fästa. Grundell UnderrArtill. 108 (1705). Schulthess (1885).
(3) -STÅNG, sbst.2 (sbst.1 se sp. 9640). (†) litet spett för kilning av slagg. Rinman 1: 831 (1788).
Spalt S 9641 band 29, 1984