Publicerad 1984   Lämna synpunkter
SPIKIG spi3kig2, adj. -are (gradf. mera tillf.). adv. -T.
Ordformer
(-ig 1751 osv. -ot 1688—c. 1755)
Etymologi
[avledn. av SPIK, sbst.1; i bet. 2 dock delvis till förleden i SPIK-RAK (l. första ledet i förb. spik rak(t); se SPIK, adv.)]
1) som har ett flertal l. en mängd (oönskade, i sht utstickande o. vassa) spikar (l. taggar o. d.). Serenius Fff 2 b (1734). Spikig .. (dvs.) Mycket spikad. Ett spikigt golf. Sundén (1891). Känna varat som ett spikigt ok. Diktonius Stenkol 34 (1927). En spikig bräda. IllSvOrdb. (1955).
2) (numera mindre br.; se dock slutet) spetsig (som en spik l. tagg o. d.); äv. om hår, hårtest o. d.: stripig l. spretig; spikrak. Warnmark Epigr. L 2 b (1688; om hår). (Sv.) Spikot .. (t.) spitzig, zackicht. Lind (1749). (Sv.) Spikot (rakt) hår, (t.) schlechte Haare, die nicht kraus sind. Därs. Lapparne, hwilka äro små och magre til Kroppen, med swarta, spikota och stackota hår, samt swartagtiga ögon. Orrelius Diurr. 82: 8 (1750). Håret långt, hängande kring axlarna i orediga, spikiga trasslor. Berzelius Res. 307 (1819). Callerholm Stowe 395 (1852). — särsk. (i vissa kretsar) bildl., i fråga om musik. Aggressiv spikig punk och .. avkönad grötfatsmusik. RöstRadioTV 1980, nr 45, s. 5.
Avledn.: SPIKIGHET, r. l. f. (mindre br.) till 1 o. 2: egenskapen l. förhållandet att vara spikig. Östergren (1944).

 

Spalt S 9649 band 29, 1984

Webbansvarig