| Publicerad 1984 | Lämna synpunkter |
SPILLING spil3iŋ2, sbst.2, m.//ig.; best. -en; pl. -ar.
1) (†) motsv. SPILLA, v.1 1: person som fördärvar l. förstör ngt o. d. Schultze Ordb. 4786 (c. 1755). jfr SLÄKT-SPILLING.
2) motsv. SPILLA, v.1 2 b: person som (begår l.) begått självmord; numera bl. i ssgn SJÄLV-SPILLING. VDAkt. 1722, nr 282. Högberg Vred. 2: 376 (1906). jfr LIVS-SPILLING.
3) (†) motsv. SPILLA, v.1 4: slösaktig person, slösare. LPetri Sir. 18: 33 (1561). Schultze Ordb. 4786 (c. 1755).
Spalt S 9669 band 29, 1984