| Publicerad 1984 | Lämna synpunkter |
SPILLRA spil3ra2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Schroderus Os. III. 1: 183 (1635) osv.) ((†) -er Schroderus Os. III. 2: 86 (1635)); förr äv. SPILDRA, r. l. f.
1) om oregelbundet format (litet) stycke av ngt som sprängts l. brutits sönder l. avbrutits l. klyvts l. krossats o. d., flisa l. splitter l. brottstycke l. skärva o. d.; i sht om sådant stycke av trä, flisa l. sticka l. splitter o. d.; numera nästan bl. övergående till att beteckna (trasigt l. obetydligt l. mer l. mindre värdelöst stycke utgörande) rest av större förutvarande helhet; äv. allmännare: bit, stycke; i sht i pl. Aldenstund Konungens Hielm icke war wäl tillyckt (vid en tornering) sprungo någre Spilrer (från motståndarens bräckta lans) in igenom Hielmen vthi Konungens högre Ögha. Schroderus Os. III. 2: 86 (1635). Grubb 547 (1665; allmännare). Klyfva i spillror. Weste FörslSAOB (c. 1817). (På eftermiddagen) gingo vi öfver det stora torget, som varit så lifligt på förmiddagen. Nu var det öde och betäckt blott af handelns spillror. Bremer Grann. 2: 96 (1837). Fadern bröt sönder två eller tre tomma tändsticksaskar, och af spillrorna byggde han ett hus längst fram i kakelugnen. Söderberg MBirck 28 (1901). Nästa sekund låg August på rygg, och i fallet krossade han en stol, så att spillrorna yrde. Göth Rall. 47 (1932). Det som nyss varit hennes vackra vas, låg nu som en hög spillror på golvet. Östergren (1944). — jfr TRÄ-, TRÄD-SPILLRA. — särsk.
a) om stycke l. rest av sammanfallet l. raserat byggnadsverk (hus o. d.); stundom mer l. mindre liktydigt med: ruin. Åldriga spillror af torn och förskansningar öka ställets dysterhet. Atterbom Minn. 347 (1818). Nära bergets fot, i grönska bäddad, / Ligger du (dvs. Alvastra) vid Vetterns vackra vik, / Spillra från en mäktig forntid räddad, / Brusten, remnad, tyst och minnesrik. Wirsén Ton. 5 (1893). Den hjärtskärande bilden av de utbombade, som letade bland spillrorna av sina hus. Östergren (1944). Ännu ser man spillrorna av akvedukternas knyppling i sten. Ruin Drömsk. 105 (1951).
b) om vrakdel av skepp som förlist (l. skjutits i sank o. d.) l. om vrakdel utgörande last från sådant skepp. Några spillror af et Skiepp som nysz lidit Skieppz-brått. Ehrenadler Tel. 3 (1723). Spillror af master och rår flöto på vattnet efter ett skepp som sprungit i luften. Weste FörslSAOB (c. 1817). Det var varken på fiske eller jordbruk, som han fått det mesta .. Det var spillrorna av en skeppslast, som gått i kvav, vilka gåvo den största vinsten. Lagergren Minn. 3: 177 (1924). Spillror av vraket hade kastats upp på land. SvHandordb. (1966). — jfr SKEPPS-, VRAK-SPILLRA.
c) i pl., i uttr. betecknande att ngt går sönder o. därvid bildar stycken l. skärvor o. d.; särsk. i uttr. gå (äv. falla o. d.) i spillror; äv. dels motsv. a, dels bildl. (jfr e). Gå i spillror sönder. Lind (1749). Den ena lärobyggnaden faller i spillror efter den andra. Emanuelsson 1PredHögm. 1: 245 (1865). (Tjänsteflickan) hade ett fel: att slå sönder en oerhörd mängd glas och porslin .. och många vackra minnen, mången kär bröllopsgåfva gingo under hennes händer i spillror. Idun 1888, s. 196. Blodet steg den svenska ministerfrun åt huvudet och i vredesmod dammade hon till generalskan med solfjädern, som gick i spillror. Lagergren Minn. 6: 83 (1927). Den nya huvudstaden Guatemala City ramlade i spillror år 1918. Funch o. Wettergren Hawaii 101 (1934).
d) i pl., i uttr. betecknande att ngn l. ngt slår sönder ngt så att stycken l. skärvor o. d. bildas; särsk. i uttr. slå ngt i spillror; äv. dels motsv. b, dels bildl. (jfr e). Storm på storm hans skepp i spilror bräcker. Bellman Gell. 137 (1793). Fartyget slogs i spillror mot strandklipporna. Lagerlöf Holg. 2: 451 (1907). Du har fördärvat hela mitt liv, lagt i spillror alla mina luftslott. SkrSamfSvIsl. 2: 126 (1932). 1412 avlider drottning Margareta .. Ehuru hennes livsverk, det nordiska statsförbundet, snart slogs i spillror, har eftervärlden aldrig upphört att syssla med detta problem. TurÅ 1944, s. 19. Drömmar som slagits i spillror. Delblanc SamBok 65 (1981).
e) mer l. mindre bildl. (jfr c, d); i sht om ngt som blivit kvar (ss. rest) av ngt som (till sin huvuddel) gått under l. försvunnit l. upphört o. d. Schroderus Os. III. 1: 183 (1635; i bild). Jag flyter på de spillror av mitt ämbete, jag efter tvenne skeppsbrott bärgat. Schück i 3SAH LII. 2: 419 (1789); jfr b. Karl den stores välde föll sönder, och ur dess spillror växte ett franskt och ett tyskt rike upp. Svensén Jord. 358 (1886). Dalkarlarne stodo (i slaget vid Gadebusch 1712) icke att hejda, förrän drabbningens vågor bortsköljt hvarje spillra av motstånd. Snoilsky i 3SAH 14: 38 (1899). Det är beklagligtvis blott eländiga spillror av ett helt bibliotek, som kommit i våra händer. SvTeolKv. 1932, s. 156. Förmodligen är vi nu levande de sista svenskar som inom våra egna gränser kan råka på spillror av ursprunglig natur också nedanför fjällen. Selander LevLandsk. 9 (1955). — jfr TANKE-SPILLRA. — särsk. om person(er); särsk. dels om person som endast är en skugga (se SKUGGA, sbst. 17 b) av sitt forna jag l. är förfallen l. en oduglig individ o. d., dels om del (rest) av (gm beslut l. i strid) upplöst l. upprivet l. till sin huvuddel förintat militärt förband, dels om kvarlevande rest av folk l. folkstam l. etnisk l. språklig grupp o. d. Med spillrorna av sin slagna armé drog generalen sig tillbaka. Blind; … en mumie lik, bland lefvande varelser, — en brottslig spillra af en menniska. Bremer FamH 2: 91 (1831). Hrr Josephson och Holmquist hyrde ut (Nya) teatern till ett konsortium af hrr Warberg, Falk och Collin hvilka omkring sig samlade spillrorna af det gamla goda sällskapet. Lundin NSthm 287 (1888). De forna liverna, av vilka numera blott en spillra på knappt 2,000 personer återstå. Fatab. 1935, s. 133. Den första återvändande spillran av den upprivna (ryska) armé, som dragit ut för att slåss mot japanerna (i ryskjapanska kriget). Olzon Nevinson Vittne 118 (1936). Det var endast en spillra av hennes forna jag vi släpade i land 40 timmar senare i Southampton (efter en besvärlig båtresa från Bremerhaven). De Geer Bergsl. 262 (1951). — jfr MÄNNISKO-, NATIONALITETS-, RÖDSKINNS-SPILLRA.
2) (†) om träspjäla l. käpp l. bräda. Då gick hon in i Stugan, tagandes een spillra i handen och hötte (dvs. hotade) henne der medh. ÅngermDomb. 16/1 1645, fol. 3. En Cicero hon lad’ uti sitt fräcka sköt / .. Och högg desz Hufwud af, at det på gålfwet tilra; / Der trampa hon uppå, at blodig blef den spilra / Hwar’ detta Hufwud låg. Hesselius Zaletta 44 (1740). (Huvudbyggnaden är) utwändigt afrappad med Murbruk på Spilror och Hwitlimad. Beskow Bruksherrg. 108 (i handl. fr. 1811).
Spalt S 9676 band 29, 1984