| Publicerad 1985 | Lämna synpunkter |
SPJÄRNA spjæ3rna2, förr äv. SPÄRNA, v. -ade, förr äv. spjärn l. spjärner, -te l. sparn l. spjarn l. spjorn, -t l. spornit l. spurnit l. spjornit l. spjurnit l. spjornt (pr. sg. spiärn Messenius Sign. 42 (1612; rimmande med Järn). -ar Messenius Sign. 51 (1612) osv. -er 1Sam. 2: 29 (Bib. 1541), Preutz Kempis 255 (1675). — imper. spiern Brasck Apg. I 3 b (1648). -a Carlstedt Her. 2: 196 (1833) osv. — ipf. spaarn Schroderus Os. 1: 191 (1635). sparn(n) Visb. 1: 29 (1572), Botin SvSpr. 122 (1777; ifrågasatt i SAD 1: 465 (1787)). spiarn BtÅboH I. 13: 133 (1638), NVedboDomb. Sommart. 1750, § 29. spjorn (-io-) NVedboDomb. Höstt. 1756, § 133, Fatab. 1911, s. 218 (1880; i uppteckning av folkvisa från Smål.); jfr Landsm. VII. 6: 26 (1890: sprern; möjl. felaktigt för spjorn; i uppteckning av folkvisa från Blek.). -ade VgFmT I. 10: 95 (i handl. fr. 1591: spernade) osv. -te SvFolkv. 1: 21 (: spjernte), GävleDomb. 79 (1633: spierte). — sup. spiornett BtÅboH I. 13: 133 (1638), VRP 1659, s. 1212. spiurnet VRP 1647, s. 240. spjornt NVedboDomb. Sommart. 1788, § 68. spornet ConsEcclAboP 214 (1658). spurnit (-et, -itt) 2SthmTb. 7: 263 (1586), Botin SvSpr. 122 (1777; ifrågasatt i SAD 1: 465 (1787)). -at (-att, -edh, -et, -ett) HH XIII. 1: 133 (1564: spiernedh), SkrVSocLd 20: 73 (1697: motspiärnat) osv. -t (-tt) 3SthmTb. 4: 169 (1601), ÅngermDomb. 18/6 1630, fol. 24. — p. pf. -ad (-et) 3SthmTb. 2: 8 (1596: sunder spiernet), Serenius (1741: Spjernad) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (†, Dalin Arg. 1: 250 (1754: motspiernare)).
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sparka (på l. efter l. åt ngn l. ngt o. d.); äv. i sådana uttr. som spjärna med fötterna l. sin fot; äv. med saksubj. betecknande ben o. d.: sparka l. sprätta; äv. med obj. (se a); förr äv. i uttr. spjärna om sig, sparka åt alla håll. Her wronge hann sparnn på dörenn medh sporadenn fodtt. Visb. 1: 29 (1572). Då begynte han att spiärna åth mig kallade mig hyndha och huadh som ledt kundhe vara. VDAkt. 1685, nr 15. (Han) Blef förskrächter som ett barn, / När som kalfwen om sig sparn. Moræus Schonæus 455 (c. 1685). Ionas Olufson lyfte up foten, och liksom wille spierna efter honom. VRP 22/2 1735. Se benen hur de spjerna! Bellman (BellmS) 1: 38 (c. 1768, 1790). Hästar wada / Till hasorna i blod och spjerna wildt / Med wäpnad hof på sina döda herrar. Hagberg Shaksp. 4: 105 (1848). Auerbach (1913). — jfr SÖNDER-, UPP-, UT-SPJÄRNA. — särsk.
a) med obj.
α) ge (person l. djur) en l. flera sparkar; äv. i förb. med bestämning betecknande resultat, i sådana uttr. som spjärna ihjäl ngn, sparka ihjäl ngn, spjärna ngn en blånad, sparka ngn så att han får en blånad. SvFolkv. 1: 21. En leghe-drengh skall .. (fogden) haffwe spiernedh ihiäll. HH XIII. 1: 133 (1564). Johan .. (har) spiernt hustrun på Armen En blånadh. ÅngermDomb. 18/6 1630, fol. 24. Hr. Lutherus .. hade .. spiernat henne med sin fot. Münchenberg Scriver Får. 206 (1725). Gången imellan hästarna måste wara wäl bred, at the icke kunna spierna hwarannan. Broocman Hush. 3: 24 (1736). Spjärna dig i röven kan jag göra! Moberg Rid 282 (1941).
β) med sparkar l. med sin fot (förr äv. övergående i allmännare anv.: med våld) driva l. tvinga (person l. djur till l. från en plats l. en person o. d.); förr äv. i uttr. med sin fot spjärna ngt över ngt, med sin fot försätta ngt i rörelse så att det far iväg över ngt. Aff hierta och mun wil iagh prisa Gudh så gerna, / Han wille min fiende ifrå mig spierna. Ps. 1572, Een ny wijsa A 5 b; jfr Ps. 1695, 251: 7. Twänne vnge medh frögd tilhopa boo / En vngh och en gammal i stoor oroo. / Then vnge wil leek, then gambla står moot / Och spiärnar honom strax til wägg medh foot. Messenius Sign. 51 (1612). (Ammon) sparn henne (dvs. sin syster Tamar) medh Fötterna vthur Cammaren. Schroderus Albert. 1: 148 (1638). Om .. (en biskops) tienare berättas, att dee sin emellan hafva slagit wadh, huilken tera med sin foot skulle kunna spierna en åder (som brukades att roo med) öfwer en högh steen. RannsaknAntikv. I. 1: 297 (1674).
γ) (†) bildl. (närmande sig 3), om lyckan: vara ogin l. avvisande mot (ngn). När lyckan nu med nyck och wankelmod / Sin älskling spjernar, låter hela swärmen, / Som efter honom stretade till toppen / På händer och på fötter, honom slinta. Hagberg Shaksp. 7: 7 (1849; eng. orig.: Spurns down her late belov’d). Anm. till 1 a γ. I nedanstående språkprov föreligger möjl. — för så vitt icke spiärne är felaktigt för spörie l. dyl. — en bildl. bet.: ansätta (ngn) med frågor. (Jag, dvs. A. Leijonhufvud, vill) spiärne honom (dvs. C. Fleming), hwilkett han holler förmer och större Regering .. behöfwes, Suerige Szåsom hufwudett, och störste deelen af heele Kroppen, heller och Finlandh som en ringe ledemoth. UrkFinlÖ II. 1: 86 (c. 1595; rättat efter hskr.).
b) ss. vbalsbst. -ing, konkretare, om spark. Lind 1: 766 (1749). Wid af Nilszon gjort försök till förswar, erhöll han trenne starka spjärningar för bröstet. VexjöBl. 1835, nr 25, s. 1.
2) om person l. djur: ta stöd (mot ngt) med en l. flera delar av sin kropp (särsk. med fötterna) l. sätta i fötterna (i ngt) o. dra (äv. i sådana uttr. som spjärna med fötterna); stundom äv.: stå bredbent l. streta (med benen); äv. refl., i uttr. spjärna sig fast, hålla sig fast (med en l. flera kroppsdelar); äv. med saksubj. betecknande kroppsdel o. d.: ta stöd l. sättas i (mot ngt); jfr 4. Imedlertid (dvs. medan Movitz tvingades musicera) stod han (dvs. en drabant) och spjärna / Med handen i kjortel och barm (på en gatflicka). Bellman (BellmS) 1: 87 (c. 1770, 1790). Sahlstedt (1773). Först fastsätter .. (hussvalan) en liten strimma af denna deg (dvs. en blandning av jord och saliv) wid den branta muren, spjernande sig fast med klor och stjert, och när (osv.). Holmström Ström NatLb. 2: 103 (1852). (I en gotländsk idrottslek) ligga (två pojkar på knä) frånvända, hafva .. (en töm) öfver nacken och under armarna, och försöka medelst grabbtag i gräset och spjernande med fötterna få släpa med sig kamraten, hvilken slutligen får gå baklänges. SvLekar(GAAkad.) 1: 55 (c. 1860). Oxarne spjerna i leran så .. det knakar i deras halsar. Strindberg NRik. 30 (1882). (Intendenten) hörde slagsmålet bryta ut (i rummet nedanför). Stolar slogos omkull, klackar spjärnade och sparkade mot möbler. Dens. Hafsb. 80 (1890). — särsk.
a) (†) om hästs ben: sträckas ut o. ta stöd mot marken (vid steg); äv. om hästs fot: åstadkomma (viss gångart) gm att (sedan benet sträckts ut) ta stöd mot marken. Likasom benet framåt spärras, så spjernar det bakåt i steget. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 51 (1836). Skridtet spjernas af tre fötter, traf af två, och galoppen .. af blott en fot. Därs.
b) i utvidgad l. bildl. anv.
α) (†) i p. pr. i adjektivisk anv., om arbete: som innebär kraftigt dragande. Ändtligen kommo .. (bogserbåtarna för att hjälpa fartyget, som gått på grund,) och efter hårdt spjernande arbete kommo vi till slut flott igen. Lundgren MålAnt. 3: 6 (1871, 1873).
β) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) med saksubj.: sträcka sig ss. stöd (mellan två delar av en konstruktion). Sirade timmerstolpar spjärnade mellan golv och takbjälkar. Lindström Österhus 83 (1952).
γ) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om öga: stirra spänt l. uppspärrat. Siri glodde gråhyllt och degigt grämsk. Hennes bastanta, blåa ögon spjärnade duktigt. Carlsson ÄlvTimm. 12 (1949).
3) sätta en l. flera kroppsdelar mot ngt (l. sätta fötterna i marken) o. därigm hindra l. bromsa förflyttning l. göra motstånd; äv. allmännare: göra motstånd l. streta emot; företrädesvis dels i p. pr. (äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.), dels i mer l. mindre bildl. anv., dels i särsk. förb.; jfr 4. Möller (1790). Umbrisk gosse / i din (dvs. ån Clitumnus’) bölja spjärnande fåret sänker. Pipping Carducci Dikt. 86 (1894). Spjärnar stoltheten, så böj den. Tavaststjerna Laur. 30 (1897). Att forsla den vilt spjärnande Eva-Lotta över ”vindbryggan” var naturligtvis en omöjlighet. Lindgren MästBlomkv. 80 (1946). — särsk. med bestämning inledd av prep. (e)mot betecknande den l. det varemot motstånd görs. (Sv.) Spjerna (streta) emot någon, (t.) wider einen streuben, sich sperren, widersetzen. Lind (1749); möjl. särsk. förb. — jfr EMOT-, MOT-SPJÄRNA. särsk. i (det äv. med huvudtrycket på prep. uttalade) uttr. spjärna (e)mot ngt, bildl.: göra motstånd mot ngt; äv. [efter gr. πρὸς κέντρα λακτίζειν, om dragdjur l. lastdjur: sparkande göra motstånd mot pådrivarens pikstav] i uttr. spjärna (e)mot udden (förr äv. styngen), bildl.: göra motstånd, sätta sig till motvärn mot Guds vilja l. övermäktiga förhållanden o. d. Saul Saul Hwij förfölyer tu migh? Tigh är swårt ath spierna emoot styngen. Apg. 26: 14 (NT 1526; Bib. 1541: emoot vdden; NT 1981: spjärnar emot). Men aldrigh hindrar han (dvs. en avliden vän till Venerid) nu mehr umgänget wårt / Thet ödet war migh blidt som syntes digh så hårt / Emoth wår Kärleek mehr förmåhr han inthet spierna. Skogekär Bärgbo Wen. 74 (c. 1650, 1680). Och undfallande till sin natur, var han af den åsikten, att det tjänade till ingenting att spjärna emot öfvermakten. Ahrenberg Männ. 4: 77 (1909). Troligen ansågo somliga .. läroverksmän (vid lärarmötet 1849) det gagnlöst att spjärna mot udden; man kände redan det huvudsakligaste av innehållet i det kungliga cirkulär, som var att vänta. ÅbSvUndH 32: 156 (1931). jfr (i anslutning till det bildl. uttr. spjärna emot udden): Lijkawist, som then ther medh barom foot spierner emoot en skarp swerdz vdd, icke gör vddenom skadha, vthan sielffuom sigh, så båtar ock ingen .. ther vppå, at han giffuer sigh til kamps medh Gudh och hans försambling. LPetri 3Post. 46 a (1555).
4) [jfr 2, 3] (numera bl. mera tillf.) anstränga sig l. kämpa, streta; äv. i fråga om förhandlingar, med pluralt subj.: hårdnackat l. under envist fasthållande vid sina respektive krav kämpa med varandra l. dyl. Då .. (den olycksdrabbade mannen) länge spiernat, länge arbetat, länge trälat, blef han omsider modfäld. Tessin Bref 1: 69 (1751). Såsom .. Sigismund och Polackarne hårdnackadt spjernade och stretade om frågan angående Estland, så arbetade nu Sigismund och de Svenske rådsherrarne med hvarandra om den frågan, huru vida (osv.). Svedelius i 2SAH 46: 239 (1870). I den sparsamma litteraturen om Liljefors och Bengt Berg hör Rosendahls notiser .. till det allra mest inträngande. Han har mer än någon annan bearbetat och stöpt om den problematik de började kartlägga, brötat och spjärnat i den (osv.). BonnierLM 1978, s. 145.
5) (numera bl. mera tillf.) mödosamt l. energiskt (o. med stor använd kraft i stegen) vandra l. ta sig fram (i viss riktning) l. sträva att nå (till en plats o. d.) l. med benen styva o. bromsande ta sig (nerför en backe); streta; äv. refl., i sådana uttr. som spjärna sig framåt, mödosamt arbeta sig framåt; äv. i fråga om att föremål förskjuter sig (i den särsk. förb. SPJÄRNA ISÄR); äv. mer l. mindre bildl. (förr äv. i uttr. spjärna med fötterna, om fartyg: sätta sig i rörelse). (Eyvind Skáldaspillir kvad:) Låtom wi siömännens Skepp / Spiärna med fötterna och ro ut / At fiska Sill. Peringskiöld Hkr. 1: 190 (1697; fvn. orig.: Latum .. / Laug sota ver fotom / .. sporna / .. norþann). Förgäfves Vishet skall till målet spjerna, / Om icke stödd och ledd af Skönhets hand. Fahlcrantz 3: 136 (1864). Oron jagade upp nyfikenheten, och hon spjernade nerför backen. Strindberg Hems. 109 (1887). Fast höstens flingor piska tätt / jag vill mig framåt spjärna. Viksten Idyll 19 (1927).
1) till 2: hålla emot (med sin fot). Hårdt Riddarn drog, och med sin fot / Han kraftigt spjernade emot, / Förrän han värjan (som han stött i ryggen på en fiende) fick igen. Arnell Scott Sjöfr. 135 (1829).
2) till 3: (sätta fötterna l. hovarna i marken o.) göra motstånd l. streta emot (särsk. bildl.); förr äv.: sparka mot. (Lat.) recalcitro .. (Sv.) 1. Spierna, sparka moot. 2. wara mootsträfwig. Wollimhaus Syll. X 2 b (1649). Melin Breitenf. 38 (1893, 1900: mot). Hästen .. ville inte följa honom, utan satte hovarna i marken och spjärnade emot. Lagerlöf Holg. 2: 279 (1907). Reformförsök skedde gång efter annan (i Frankrike i frågan om kyrkans inkomster) .. Kyrkan spjärnade dock emot. HT 1936, s. 236. särsk. i det bildl. uttr. spjärna (e)mot ngt, se spjärna 3 slutet. —
SPJÄRNA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4.
1) till 1 a β, refl.
a) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. spjärna ngn (i)från sig (med sin fot), med en l. flera sparkar driva ngn ifrån sig. I det samme sparn han Jöns ifrån sigh. VRP 1622, s. 450. (Muhammed säger) At then gudfruchtige Hiob hafwer medh sin Foot spurnit ifrån sigh Diefwulen. Schroderus Os. 2: 216 (1635); jfr Dryselius Måne 9 (1694).
b) (†) bildl., i uttr. spjärna ngn l. ngt ifrån sig (både med händer och fötter), ta avstånd från ngn l. ngt. Liumske Bekennelser, vnder hwilke the moosträfwige Meningarna kunne fördöllja sigh, skal man spiärna ifrån sigh bådhe medh Händer och Fötter. Schroderus Os. 1: 398 (1635). Spegel Pass. 222 (c. 1680).
2) (numera föga br.) till 2, om fot: sättas i o. skjuta ifrån (vid hopp), ta sats. Balck Idr. 3: 186 (1888). —
SPJÄRNA ISÄR10 04. (föga br.) till 5, om två l. flera föremål: förskjuta sig o. gå isär. Den spända stäfven, där plåtarna syntes vilja spjärna i sär. Strindberg Hafsb. 77 (1890). —
SPJÄRNA NED10 4. [fsv. spiärna nidher] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1: sparka ned (ngt). G1R 24: 428 (1554). —
SPJÄRNA OMKULL10 04. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1: sparka omkull (ngn l. ngt). Brahe Kr. 86 (c. 1585). —
SPJÄRNA SIG FRAM10 0 4. (mera tillf.) till 5. (Taxen) ger sig inte förr än han spjärnat sig fram till en osäker och obekväm plats från hvilken han kan köra fram nosen under kuskens vänstra arm. Lewenhaupt Reddy 256 (1907). —
SPJÄRNA TILL10 4. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1: sparka till (ngn l. ngt). VDAkt. 1720, nr 110. —
SPJÄRNA TILLBAKA10 040, äv. 032. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1: sparka tillbaka; förr sannol. äv. om häst: slå bakut. (Sv.) Spierna tilbaka .. (lat.) recalcitrare, & repercuttere. Spegel (1712). Schultze Ordb. 4782 (c. 1755). —
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1; särsk.: gm en l. flera sparkar komma (dörr o. d.) att gå upp. 2SthmTb. 8: 29 (1589).
2) (numera bl. mera tillf.) till 5, refl., i uttr. spjärna sig upp. Hans man den dröp och huden blänkte, / När hingsten nådde halkig strand, / Han snubblade, han skalf, han stänkte, / Men spjernade sig upp på land. CVAStrandberg 3: 325 (1853); möjl. icke särsk. förb. —
SPJÄRNA UT10 4. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1: sparka ut (ngn l. ngt); äv.: gm en l. flera sparkar komma (vätska o. d.) att rinna ut. Han spjernade honom ut igenom dören. Lind (1749); möjl. icke särsk. förb. Hwad hjelper det kon mjölkar, när hon sjelf spjernar ut det? Rhodin Ordspr. 76 (1807). jfr utspjärna.
Spalt S 9869 band 29, 1985